Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Tänk om Sverige
vore ett fritt land

Nazistdemonstration. På årsdagen av kristallnatten demonstrerade nazister i centrala Stockholm - med tillstånd av polisen.
Foto: Stefan Söderström

Det judiska Stockholm har under hösten kunnat njuta av en judisk filmfestival, en klezmerkonsert, en kulturdag och några andra förströelser. Jag använder ordet "förströelser" medvetet. För det är just tack vare sådana förströelser som så många av mina egna kan intala sig själva att vi är okej - att det inte finns någon anledning att väcka uppmärksamhet eller ställa till besvär.

Men vet ni vad? Vi är inte okej.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Kosherslakt har varit olagligt i Sverige sedan 1937, och nu ser vi motioner som yrkar på förbud även mot införsel och servering av kosherkött. Omskärelse, en annan grundpelare i den judiska tron, är även det hotat. När det gäller våra religiösa traditioner så verkar det vara en fråga som förenar vänstern och högern i svensk politik.

I dagens Sverige, med en judisk befolkning på drygt 15 000, är bärandet av judiska symboler såsom kippot eller magen david, förknippat med risk för våld och trakasserier. Synagogorna är under så hög bevakning att judiska turister inte kan besöka gudstjänster oanmälda. Vi firar våra festivaler och högtider under tungt polisbeskydd, bakom låsta grindar och skottsäkra fönster.

På Rosh Hashanah, under den korta promenaden ner till vattnet och tashlikh-ceremonin, frågade ett barn som med varför så många poliser fanns på plats. Polismannens svar? "Så att inga elaka människor kan skada er".

Detta är den verklighet som judiska barn växer upp med: Att vara judisk innebär att vara hotad. En efter en kriminaliseras våra traditioner. Attacker tillåts pågå ostraffade.

Den 9 november i år, på årsdagen av kristallnatten, marscherade nazister genom Stockholm, med tillstånd ifrån polisen. Några hundra vänsteraktivister anordnade en motdemonstration, med palestinasjalar och Hamasflaggor. Vår minnesdag, kidnappad med statligt tillstånd, av två extremer från vardera sidan av det politiska spektrat, enade i sin avsky mot det judiska folket.

Nyligen visade "European Union's Agency for Fundamental Rights" att en skrämmande stor andel av de europeiska judarna väljer att inte bevista judiska evenemang eller bära synliga judiska symboler. I Sverige sade sig 49 procent av de tillfrågade att de undviker att identifiera sig som judar och 80 procent sade sig ha upplevt en ökning i antisemitism under de senaste fem åren.

Varför accepterar vi detta? Och varför försöker politiker och opinionsbildare övertyga mig om att vi är säkra när de egentligen menar är att vi är säkra så länge vi är osynliga och upphör att praktisera vår religion?

Mina vänner runtom i världen säger att Europa är över för judarna. Jag kan bara inte acceptera det. Människor ifrån hela världen söker sig till Sverige för att få leva i frihet. För att få praktisera sin religion, vara sig själva och att undkomma förtryck. Jag önskar detta för dem, och jag önskar detta för oss.

Enligt flyktingkonventionen, svensk lag och EU-regler kan du "söka asyl om du har välgrundade skäl att vara rädd för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religion, politisk övertygelse, sexualitet eller kön. Förföljelsen kan komma från hemlandets myndigheter. Det kan också vara så att myndigheterna inte kan eller vill ge skydd mot förföljelse från enskilda personer eller grupper." Judar i Sverige uppfyller dessa kriterier, och borde åtnjuta samma beskydd som icke-medborgare.

Därför ansökte jag för drygt en vecka sedan om asyl. Inte i Israel, inte i USA, men här i Sverige. I mitt eget land. Absurt? Absolut.

Min ansökan avslogs omedelbart, som väntat, under lagen om fri rörlighet. Nu måste jag ta ställning till om jag ska gå vidare med min asylansökan utanför EU, till exempel i USA.

Alla svenska judar har rätt till ett religiöst liv och en traditionell tillvaro och rätt att bevara sin kulturella identitet utan rädsla för förföljelse - samma rättigheter som står inskrivna i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och som skall vara en grundpelare i även vårt svenska samhälle.

Är Sverige inte längre villigt att stå upp för den judiska minoritetens grund- läggande rättigheter eller måste vi söka oss utomlands?

Min begäran om asyl publicerades för första gången för drygt en vecka sedan i den internationella judiska tidskriften "Mosaic Magazine". Mitt upprop har uppmärksammats i riksmedier i bland annat USA, Tyskland, Ryssland och Israel.

I Sverige avfärdas min verklighetsbeskrivning som överdriven. Rätten till sin religion är en fråga som provocerar i Sverige, men ännu mer kanske det faktum att jag har mage att påstå att vårt liberala land inte lever upp till sin självbild. Och för dem som påstår att jag över- driver antisemitismen rekommenderar jag ett besök på någon av alla de främlingsfientliga sajter där jag omnämnts den senaste veckan. Judar i Sverige ska inte tvingas välja mellan assimilering eller utflyttning.

Föräldrar ska inte behöva välja mellan att ge sina barn en stark och stolt judisk identitet eller att garantera deras säkerhet. Sådana överväganden är ovärdiga ett demokratiskt land. För en frihet som är villkorad, ja det är ingen frihet alls.

Annika Rothstein

Rådgivare åt Folkpartiet och föreläser om judisk identitet, Israel och antisemistism,