DEBATT. Just nu pågår en hård kamp om vilket parti som ska bli Svarte Petter och stämplas som huvudansvarig för de senaste dagarnas regeringskaos. Ganska många – från mig själv till Ebba Busch – har pekat på Centerpartiets ”spagat” för att sitta på två stolar genom att rösta fram Magdalena Andersson till statsministerposten och senare samma dag fälla den rödgröna budgeten, vilket tvingade Miljöpartiet att lämna regeringen. Andra har tyckt att Vänsterpartiet tänkt mer på sig själv än på landets bästa.
Men plötsligt utpekas en helt annan skurk i dramat – Miljöpartiet. Och inte av vem som helst – utan av talmannen, dvs den person som förväntas vara hundraprocentigt partipolitiskt neutral.
Talmannen är inte utan egen skuld
Men är Andreas Norlén själv utan skuld?
Vid partiledarsamtalen frågade han tydligen inte alla partier om hur de avsåg att rösta om budgeten. Om han hade avkrävt C besked kunde han sedan ha bett om besked av bl a MP om det partiets reaktion. Då hade läget klarnat. Det är ju talmannens uppgift att ställa alla för regeringsbildningen relevanta frågor. I torsdagens ”Rapport” erkände han att han inte gjort det. Varför då häckla MP för att inte ha besvarat frågor som han inte ställt?
Skillnaden är att Margrethe II inte av någon kan misstänkas för partipolitisk partiskhet. Detsamma kan tyvärr inte längre sägas om Andreas Norlén.
Och varför hetsa fram båda omröstningarna samma dag? Om han skiljt dem åt med någon eller några dagar hade alla fått tid att tänka. I vem intresse denna hets?
Förtroendet är skadat
Det är ingen tillfällighet att demokratier normalt antingen har en president som väljs i separat val eller en monark som utsetts genom arv. Målsättningen är att ha en person eller institution ovan eller utanför parlamentets partipolitiska motsättningar som är garanterat oväldig och neutral i förhållande till alla partier och därför kan leda regeringsbildningen på ett sätt som alla har förtroende för.
Jag har, liksom de flesta uppfattat Andreas Norlén som en sådan person. Men Caesars hustru får som bekant inte ens misstänkas. Tyvärr går det inte att komma ifrån att Andreas Norlén, som visserligen varit en av alla respekterad person, i grunden är moderat politiker. Så oberoende av hans avsikt har hans påhopp fungerat som ett hugg i ryggen på Miljöpartiet. Det är inte förenligt med det oväldiga talmansuppdraget.
Under tre perioder i riksdagen under vitt skilda epoker och sammanhang (för Folkpartiet 1976–79, för Miljöpartiet 1988–91 och 1994) har jag aldrig upplevt en talmansfadäs i stil med Andreas Norléns påhopp på Miljöpartiet.
Kalla in kungen eller Victoria
Sverige har valt en mellanväg utan vare sig särskilt vald president, som Finland, eller aktiv monark, som Danmark, där drottningen genom den s k dronningerunden spelar samma roll som Sveriges talman. Skillnaden är att Margrethe II inte av någon kan misstänkas för partipolitisk partiskhet. Detsamma kan tyvärr inte längre sägas om Andreas Norlén.
Att införa republik tar lång tid och har knappast folkligt stöd. Då återstår att återge kungen en del av den makt han fråntogs för ett halvsekel sedan. Om kung Carl Gustaf känner sig ringrostig kan han låta sig företrädas av kronprinsessan Victoria. Då skulle regeringsbildningen i Sverige kunna ledas av en garanterat oväldig och populär person.
Av Per Gahrton
Tidigare riksdagsledamot (MP)
