Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tacka räntehökarna för växande skulder

Foto: Sven Lindwall

"I stället för att begränsa hushållens skulder har penningpolitiken ökat skuldsättningen. Riksbanken måste nu ta konsekvenserna", skriver Lars E.O. Svensson.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Enligt SCB är inflationen nu negativ, minus 0,1 procent. Inflationen har nu legat runt noll två år i följd. Det betyder att den allmänna prisnivån, KPI, är på samma nivå som för två år sedan, november 2011. Riksbanken har ett inflationsmål på 2 procent för KPI. Om Riksbanken hade uppfyllt inflationsmålet och inflationen hade varit 2 procent de senaste två åren hade prisnivån nu varit 4 procent högre än vad den faktiskt har blivit.

Att inflationen legat på noll och att prisnivån därigenom blivit 4 procent lägre får betydande effekter på hus- hållens skulder. Det reala värdet på hushållens skulder, det vill säga hushållens skulder i förhållande till den allmänna pris- nivån, har blivit 4 procent högre än det skulle blivit, om inflationen hade varit två procent de senaste två åren. För varje lånad miljon har låntagaren därigenom gjort en kapitalförlust på 40 000 kronor.

Det reala värdet av bostäderna har visserligen ökat under de senaste två åren, men det har inte ökat mer med noll-inflation än det skulle ha gjort om inflationen hade varit 2 procent. Om något har det reala värdet av bostäderna ökat något mindre, eftersom räntan och arbetslösheten varit högre.

Att reala skulder ökat men inte det reala värdet av bostäderna, när man jämför med om inflationen hade varit 2 procent, innebär att belåningsgraden, skulderna i förhållande till värdet på bostäderna, har blivit högre. Ett bolån som togs i november 2011 har nu fått en belåningsgrad som är minst 4 procent högre, jämfört med vad belåningsgraden skulle ha varit om inflationen hade varit 2 procent de senaste två åren.

Att reala skulder ökat innebär att hushållens nettoförmögenhet har minskat, liksom också soliditeten, kvoten mellan netto- förmögenhet och totala tillgångar. Hushållens balansräkning har blivit svagare. Hushållen har därmed blivit mer sårbara för negativa störningar, och eventuella risker med skuldsättningen har ökat.

Skälet till att inflationen blivit så låg är att Riksbanken inte velat sänka räntan, därför att den oroar sig för att hushållens skulder då skulle bli för höga. Riksbanken ägnar sig åt leaning against the wind, en stramare penningpolitik än vad som är motiverat av en strävan att uppfylla inflationsmålet och stabilisera arbetslösheten runt en långsiktigt hållbar nivå. Men Riksbankens penningpolitik är kontraproduktiv och får motsatt effekt. Den leder till en inflation betydligt under målet. Då ökar politiken hushållens reala skulder och belåningsgrad samt minskar hushållens nettoförmögenhet och soliditet, jämfört med om inflationen hade legat på målet.

Hushållens bolån är nu enligt SCB totalt ungefär 2 300 miljarder kronor. Riksbankens penningpolitik har alltså medfört att bolånetagarna de senaste två åren förlorat 4 procent av detta, hela 90 miljarder kronor.

Man kan förstå detta genom att inse att reala skulder och belåningsgrad är kvoter mellan nominella skulder och prisnivån respektive det nominella värdet av bostäderna, det reala värdet multiplicerat med prisnivån. För att förstå hur penningpolitiken påverkar dessa kvoter duger det inte med att bara se på täljaren, skulderna, man (och Riksbanken!) måste också se på hur penningpolitiken påverkar nämnaren, prisnivån respektive de nominella bostadspriserna.

När ska Riksbanken äntligen förstå hur penningpolitiken faktiskt påverkar skuldsättningen och ta konsekvenserna av detta? Och ska Finansinspektionen, som ju har ansvaret för den finansiella stabiliteten och konsumentskyddet för låntagare och bankkunder, stillatigande se på när låntagarna drabbas och hushållens balansräkning blir svagare? Och vad gör Finansutskottet, som har ansvaret för den demokratiska kontrollen, övervakningen och utvärderingen av Riksbanken och dess verksamhet?

Riksbanken har ju uppenbarligen åsidosatt inflationsmålet i ett kontraproduktivt och missriktat försök begränsa hushållens skuldsättning.

 

Lars E.O Svensson

Tidigare vice riksbankschef, gästprofessor vid handelshögskolan i Stockholm och affilerad professor vid Stockholms universtitet.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!