Medan svenska jurister, psykiatriker, journalister, ledarskribenter och många andra i snart ett år har spekulerat i den norske terroristen Anders Behring Breviks skrämmande drivkrafter har våra egna ideologiskt och religiöst motiverade terrorgrupper fått fortsätta att verka utan granskning.
Säkerhetspolisens färska årsrapport visar att hotet från denna miljö är högst påtagligt och att en ny attack som den som Taimour Abdulwahab försökte iscensätta mycket väl kan inträffa igen.
Massakern i Norge och vårens rättegång mot Anders Behring Breivik har fått den stora uppmärksamhet de förtjänar.
Men inför domen, som väntas i nästa vecka, mot fyra svenskar anklagade för att ha planerat ett liknande dåd i Danmark, kan man konstatera att annan våldsbejakande extremism i stort sett förbigåtts med tystnad.
Svenska nätverk av potentiella terrorister verkar vara ointressanta för landets stora redaktioner, ledande opinionsbildare och experter inom olika discipliner.
På något annat sätt går det inte tolka den bristande uppmärksamhet man visat rättegången om det blodbad som de fyra svenskarna enligt såväl åklagaren som den danska och svenska säkerhetspolisen planerade att utföra i det hus där tidningarna Jyllandsposten och Politiken håller till.
För ett och ett halvt år sedan skedde det första självmordsattentatet i Sverige.
Jihadistisk propaganda har under senare tid framställt Sverige som ett legitimt mål att angripa. Gång på gång riktas allvarliga hot mot konstnären Lars Vilks och andra som provocerar dem som anser att religion kan försvaras med mord. Att den våldsbejakande islamismen på det sättet utgör ett hot mot vårt öppna samhälle är ett faktum.
Samtidigt har den våldsbejakande islamistiska miljön i Sverige och övriga Europa ändrat karaktär. Uppgifter från Europol visar att de flesta som grips för islamistiska terrorbrott är födda eller uppvuxna i Europa - och har inte, som tidigare, kommit utifrån.
Majoriteten av de gripna har inte heller någon koppling till etablerade terrornätverk som al-Qaida, utan agerar ensamma eller i mindre autonoma grupper, inspirerade av en våldsam islamistisk ideologi.
På internet finns ett omfattande utbud av ideologisk propaganda, träningsmanualer och instruktioner för bombtillverkning samt kontaktytor till likasinnade.
Runtom i Sverige finns missnöjda unga män som är mottagliga för denna propaganda.
Liksom annan politisk och religiös extremism erbjuder den våldsbejakande islamismen förrädiskt lockande förklaringsmodeller, lätta att ta till sig även för dem som saknar djupare kunskaper om samhället.
I min nya bok "Jihad - svenskarna i de islamistiska terrornätverken" varnar änkan till en självmordsbombare för att killar i hennes närhet i Rinkeby riskerar att värvas av cyniska rekryterare och förvandlas till terrorismens framtida verktyg.
I min senaste bok granskar jag även de fyra män som i nästa vecka väntas få sina domar. Kontakter med terrorstämplade rörelser som al-Shabaab och nyckelpersoner i Pakistan visar att åtminstone ett par av dem under en längre tid organiserat sig för att föra den jihadistiska kampen framåt.
Detta gäller även personer som under senare år åtalats men friats för terrorrelaterade brott i Sverige. Och kanske är det just det faktum att Säpo, av naturliga skäl, prioriterar ingripande framför bevisinsamling som fått många att tro att det är med svenska terrorister som med vargen - de finns nog inte när allt kommer omkring.
Det svenska samhället har sedan 1990-talet med kraft gjort klart för nazister och högerextrema att det demokratiska samhället inte tänker ge vika.
Budskapet till den lilla gruppen islamistiska extremister som är beredd att ta till våld bör rimligtvis vara detsamma. Och för att nå dit är det en nödvändig förutsättning att ledande svenska samhällsföreträdare vågar erkänna problemet, lyfta upp det och diskutera det.
Kanske blir den kommande domen startpunkten.
Magnus Sandelin
frilansjournalist och författare till tre böcker om politisk extremism, den senaste "Jihad - svenskarna i de islamistiska terrornätverken".
Premium
Premium
Premium