DEBATT. Årets licensjakt på varg är snart över och som vanligt har det handlat mer om överklaganden, juridik och domstolar än om att minska rovdjurstrycket i områden där det behöver minska.
År 2020 hade vi grovt räknat tre gånger så många vargmål i svensk domstol som 2014. Vi har nått en punkt där vi har fler vargmål hos Förvaltningsrätten i Luleå än vi har revir i landet.
”Rovdjursvännerna” är felinformerade
Landets länsstyrelser tar beslut om licensjakter och skyddsjakter som sedan ständigt överklagas av ”rovdjursvänner”.
Vad tror de att de vinner?
Tror de att de har stöd av biologer och ekologer i EU?
Tror de att de hjälper vargarna?
Då är de inte rätt informerade.
Alla insatta vet att det behövs en aktiv förvaltning, alltså jakt, om det alls ska fungera med stora intelligenta och potenta rovdjur där människor lever och verkar. Den som försöker stoppa all jakt, all förvaltning, är i själva verket rovdjurens sämsta vänner för de ser till att det inte fungerar med rovdjur och människor i samma områden.
Om Naturskyddsföreningen, Svenska rovdjursföreningen, WWF, Nordulv med flera fortsätter med sina överklaganden är risken därför stor att de till slut kramar ihjäl de vargar de tror sig värna.
Attacker sker över hela EU
Betande djur – får, getter, kor, hästar – samt katter och hundar attackeras i dag över hela EU:s fastland och särskilt små bönder drabbas. Det handlar om ett växande missnöje och en insikt om det inte var så lätt som man trodde att låta vargen återkolonisera EU:s jordbrukslandskap.
Beslut om rovdjur bör i ökad utsträckning tas av kunnigt folk lokalt, av människor som känner till platsen och kan bedöma sammanhanget.
Ju sämre det fungerar för de drabbade, desto fortare kan rovdjurspolitiken i EU göra en U-sväng. Det skulle inte vara första gången i världshistorien som det händer att beslut tas om att vargar till varje pris ska bort från ett område eller ett land.
Nedlagda fårgårdar och igenväxta marker
Men vägen dit blir inte rolig. Den går över en försämrad livsmedelsförsörjning, igenväxta naturbetesmarker, färre örter som är beroende av betande djur och deras gödsel och en tusenårig svensk fäbodkultur i graven.
Den går över nedlagda fårgårdar, ökad import av lammkött som fraktas över världshaven och den går över ilska, hopplöshet och förtvivlan hos drabbade människor på landsbygden.
Hälften funderar på att sluta
Enligt en forskningsrapport från Göteborgs universitet, ”Att leva nära stora rovdjur”, har hälften av bönderna i varglänen funderat på att sluta på grund av rovdjurspolitiken.
Hälften. Det handlar om människor vi inte kan klara oss utan, som producerar mat.
Hela 70 procent av bönder och jägare i varglän saknar förtroende för myndigheter, och särskilt Naturvårdsverket, i fråga om rovdjurshanteringen och ger betyget ett eller två på en femgradig skala. Dessa människor rapporterar om ständig och stor oro över att deras djur ska skadas. De berättar om stress och sömnlöshet.
Om myndigheterna vill öka förtroendet, vilket de borde vilja, behöver de börja väga in ”flummiga” värden som oro, stress och människors ledsenhet i beslut om licensjakt, skyddsjakt och vargantal.
Låt kunnigt lokalt folk bestämma
Det är uppenbart att det behövs en nystart av rovdjurspolitiken. Vi kan inte fortsätta med en ständig ökning av antalet domstolsprocesser om några hundra vargar samtidigt som båda parter tycks bli mer och mer missnöjda. Något behöver ändras i grunden. Beslut om rovdjur bör i ökad utsträckning tas av kunnigt folk lokalt, av människor som känner till platsen och kan bedöma sammanhanget.
Ett vargrevir som hotar en bondes eller en fäbods lönsamhet och överlevnad borde givetvis tas bort. Utan överklaganden. Samma med vargar som attackerar betesdjur i hagar där de inte har en chans att komma undan.
Vi behöver en översyn av lagar och riktlinjer som styr rovdjursförvaltningen så att den nuvarande och allt mer yviga juridiska cirkusen runt landets 400 vargar bromsas.
Av Gölin Carina Christiansen
Ordförande i organisationen Ny rovdjurspolitik och författare till boken ”Vargen och statsmakten”
