Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ta ansvar: Vi behöver en regering med M+S

Löfven och Kristersson är redan överens på några för nationen viktiga politikområden: Migrationen, miljön, EU, frihandelns konsekvenser och möjligheter, försvaret samt i vid mening välfärdsstatens uppgifter, skriver Kjell-Olof Feldt. Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT och PELLE T NILSSON/STELLA
Krisläge råder inom två centrala politikområden, menar Kjell-Olof Feldt. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

För Löfven har MP och V skapat förvirring, samtidigt behöver Kristersson sätta ned foten mot både nationalister och Annie Lööf.

Det är dags att S och M kommer överens om en regeringspolitik – ni är ju redan tämligen ense, skriver S-legendaren Kjell-Olof Feldt.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT | VALET 2018. De inledande piruetterna efter valet består av att både Socialdemokraterna och Allianspartierna säger sig vilja överge blockpolitiken. Alliansen bjuder in S till samtal om ett – odefinierat – samarbete och S har avslöjats med att sända samma budskap till Centerpartiet och Liberalerna. Den uppenbara orsaken till detta nytänkande är att de existerande blocken annars blir beroende av Sverigedemokraternas gunst.

Ingen – antagligen inte heller avsändarna – vet vad dessa samtal ska handla om. En sak är dock tydlig. Varken Stefan Löfven eller Ulf Kristersson är beredda att uppge sin position som blockledare. Det är inte deras eget block utan det andra som ska upplösas. Om inte annat framgår det av att båda herrarna gör anspråk på posten som statsminister i en ny regering, Löfven med motiveringen att hans block leder med ett mandat och Kristersson med att han företräder ett färdigt regeringsunderlag. 

MP har tvingat S att skapa förvirring i migrationspolitiken och V har kunnat framställa sig som den ideologiska drivkraften i regeringens välfärdsreformer och samtidigt vara dess starkaste kritiker från en vänsterposition.

Av ganska förståeliga skäl har inviterna avvisats. C och L har meddelat att de endast är nåbara i Alliansen. Löfven säger att S aldrig blir ett stödparti åt Alliansen. Han är bara beredd att samtala med "fria partier" i förtroliga former och med respekt för varandra. Till och med "ödmjukt sinnelag" bör prägla samvaron.

Löfven kan glömma regering med C och L

Denna låsning kan naturligtvis tolkas som att tiden får gå, Löfven avsätts, den nye talmannen (ett personval man ändå verkar vilja enas om) går sina rundor, statsministerkandidater kommer och går, tills den kris infunnit sig som gör det inte bara nödvändigt utan även möjligt att tänka om.

De två huvudkombattanterna har anledning att göra det tidigare än så. Löfven inser nog att han aldrig får ihop en regering där L och C ska samsas med MP och V. Därmed försvinner chansen att närma sig en majoritetsställning. Jag tror att Löfven också minns hur det varit att leva med den rödgröna blockpolitiken. Miljöpartiet har tvingat S att skapa förvirring i migrationspolitiken och Vänsterpartiet har kunnat framställa sig som den ideologiska drivkraften i regeringens välfärdsreformer och samtidigt vara dess starkaste kritiker från en vänsterposition.

Kjell-Olof Feldt (S) var Sveriges finansminister 1983-1990. Foto: SVEN-ERIK SJÖBERG/DN

Även Ulf Kristersson borde ha brått att sätta ner foten. Spänningarna inom hans parti mellan liberaler och nationalister växer. Ett antal moderata kommunalråd gjorde häromdagen klart vad det handlar om: en regering bestående av enbart M och KD skulle öka möjligheterna att få stöd av SD. Han vet inte heller vad Annie Lööf kan ta sig till när statsministerfrågan ställs på sin spets.

Ni är ju redan överens om det viktiga

I Löfvens ödmjuka anda vill jag föreslå en annan start på förhållandet mellan de partier han kallar anständiga. Den politiska trappan behöver städas och då bör man börja uppifrån. 

Det kan ske genom att S och M sätter sig och analyserar sina partiers ståndpunkter, vad som skiljer och vad som förenar. 

De kan börja med att konstatera att partierna inte skiljer sig dramatiskt åt, mätt i röstetal, något som underlättar fördelningen av ministerposter. En annan faktor som minskar konfliktytorna är att deras kärnväljare skiljer sig åt på flera sätt. (Det är inte M utan SD som berövat S arbetarröster medan M:s invandringsliberaler gick till C.)

Men framför allt är S och M redan tämligen ense på några för nationen viktiga politikområden – migrationen, miljön, EU, frihandelns konsekvenser och möjligheter, försvaret (NATO-frågan kan med fördel fortsätta att begrundas) samt i vid mening välfärdsstatens uppgifter (vinsten i välfärden går att hantera utan tak).

Två stridsfrågor mellan S och M

Det finns emellertid två stridsfrågor, som härrör ur både ideologiska och intressemässiga motsättningar och länge har präglat förhållandet mellan dessa två partier. Den ena är skatterna, deras tyngd och fördelning, den andra maktförhållandena på arbetsmarknaden. 

När det gäller skatterna borde Moderaterna studera regeringens direktiv till det man kallar Jämlikhetskommissionen. I dem medger det ansvariga statsrådet Magdalena Andersson att skatter och bidrag kan ha negativ inverkan på incitament för arbete och ekonomisk effektivitet. Uppgiften för Kommissionen är inte att arbeta med sådana verktyg, eftersom ökad jämlikhet ska åstadkommas genom individers möjligheter att höja sitt pris på lönemarknaden, sin marknadsinkomst. Men, skriver finansministern, vissa inkomstolikheter är både nödvändiga och legitima i en effektivt fungerande samhällsekonomi.

Kristersson har sagt att han bara kan regera med S i ett krisläge. Enligt min mening har ett sådant läge uppstått.

Den breda översyn av skattesystemet som både S och M numera förordar borde således kunna bli verklighet utan större blodbad. I avvaktan på dess resultat bör skattevapnet vila.

De enda riktigt svåra problem jag kan se är M:s attack mot arbetsrätten (dock inte lika hårdhänt som C:s) och ingrepp man vill göra i lönebildningen. Det kan nog bara lösas genom att M återgår till Reinfeldt-linjen och S visar större förståelse för näringslivets behov av det man kallar flexibla lösningar.

Två krislägen måste lösas

Ulf Kristersson har sagt att regera med S kan han bara göra i ett krisläge. Enligt min mening har ett sådant läge uppstått på två centrala politikområden. Den växande bristen på bostäder hotar att framkalla nya misslyckanden i integrationspolitiken. Och om svar inte finns på frågan varifrån livsviktig personal ska hämtas kommer välfärdsstatens kärnområden – vård, omsorg, utbildning och rättsväsende – att ganska snart vara krisområden. 

Jag tror att det skulle minska oron i landet och öka respekten för politiken om de två största partierna försökte komma överens om en regeringspolitik som tar sig an även frågor som skiljer dem åt. Det skulle vara ett sätt att visa att man tar ansvar för Sverige och vår demokrati. 

 

Av Kjell-Olof Feldt

Finansminister (S) 1983–1990