DEBATT. Vi har röstat fram en riksdag där en majoritet var emot Nato. Där det största partiet försäkrat att ”den militära alliansfriheten är en viktig del av svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Den militära alliansfriheten ligger fast.” Där vår försvarsminister garanterade – och det är inte ett ord man bör använda lättvindigt – att så länge han sitter kvar skulle vi inte gå med i Nato. Där Jimmie Åkesson lovade att ”Sverigedemokraterna kommer inte att tillåta ett medlemskap utan att först förankra detta hos det svenska folket genom en folkomröstning.”
För många av oss har dessa ställningstaganden spelat en avgörande roll för hur vi har röstat.
Större fråga än EU och euron
Allt detta har reducerats till aska i och med Socialdemokraternas och Sverigedemokraternas beslut att söka medlemskap i Nato utan en demokratisk process.
Vad man än tycker om Nato, är en sak klar: det är en stor fråga. I vissa avseenden större än EU och euron, eftersom det rör liv och död: potentiella ingripanden över hela jorden, våra medborgare i krigssituationer med risk för hämndaktioner och frågan om kärnvapen. Framför allt handlar det om alliansfriheten, som har varit en djupt grundmurad del av svensk politik sedan tvåhundra år – lika länge som vi varit förskonade från krig.
Alliansfriheten skonade oss från två världskrig och fortsatte ligga fast under kalla kriget. Det saknades inte invasioner då, tvärtom var det vanligare än i dag att länder i Östeuropa angreps av Sovjet och länder i Asien av USA, och på många sätt var kärnvapenhotet än mer överhängande. Det saknades inte påtryckningar från båda sidor i kalla kriget, men Sverige stod fast.
Folket borde ha fått bestämma
Ska vi överge en tvåhundra år lång tradition, är det vi som bör besluta om det. Det är vår framtid, våra barn, vårt land.
Andersson försäkrar oss att vi ska ha ett undantag så vi slipper kärnvapen på vår mark – men varför skulle vi tro på det? Varför, när era ord blivit så billiga? Varför ska vi tro på något?
EU och euron, som vi folkomröstade om, var inga lätta frågor heller. Det var många fördrag och förordningar att sätta sig in i, men människor över hela landet bildade sig, gick på studiecirklar, folkrörelser aktiverade sig och tryckte material vilket gjorde att frågan blev belyst från alla upptänkliga vinklar – miljö, arbetsliv, jämställdhet, ekonomi. Förmodligen ledde det till att vi fattade bättre beslut, men inte bara det – vi växte som folk. För det var vi som hade bestämt.
Peter ”kl 08.15” Hultqvist
Det är inget konstigt att politiker byter åsikt. Enligt vår försvarsminister Peter Hultqvist hände det honom den 11 april klockan 08.15. Exaktheten i tidsangivelsen är förmodligen tillagd för att motverka den luddiga anledningen han ger till sitt beslut: ”Min känsla var: det går inte längre.”
”Min känsla?”
Är det så det ska gå till? Politiker får en känsla, och rundar folket? Den som menar att situationen är så akut att vi inte hinner rösta, bör fundera över sin hållning till de demokratiska grundprinciperna och studera historia. I samtliga fall då statschefer har upplöst riksdagar, instiftat undantagslagar eller genomfört kupper har det hänvisats till akuta situationer. Den som tror att Ryssland, som knappt klarar av Ukraina, skulle hoppa på Sverige mitt under brinnande krig för att vi inte är med i en i deras ögon fientlig militärallians, och inte till exempel Österrike eller Irland, har en del att bevisa.
Vad ska vi tro på?
Men det gör inte Hultqvist, Andersson eller Åkesson. De förklarar inte varför vi inte kan folkomrösta, eller varför vi, med månader kvar till valet, inte kan låta detta bli en av valfrågorna. Andersson försäkrar oss att vi ska ha ett undantag så vi slipper kärnvapen på vår mark – men varför skulle vi tro på det? Varför, när era ord blivit så billiga? Varför ska vi tro på något?
Särskilt ironiskt blir det när beslutet hyllas av ledarsidor och kultursidor, som i likhet med Jens Liljestrand kallar det ett inträde i den demokratiska klubben. Blir det mer absurt än att hylla ett odemokratiskt beslut som tecken på demokrati?
På Socialdemokraternas hemsida stod det så sent som den 15 mars att alliansfriheten stod fast.
När jag klickar på länken står det nu: ”404. Något gick fel. Sidan kunde inte hittas.”
Så kan en kupp också se ut.
Av Kajsa Ekis Ekman
Journalist och författare
