Sveriges framtid är ett socialt tumult

Tidigare i sommar sköts en polis till döds i Biskopsgården, Göteborg, av en ungdom som hade rymt från välfärdens hägn. Socialtjänsten kan inte kompensera för vad som helst, skriver Jeremiah Karlsson.
Foto: Christer El-Mochantaf
Jeremiah Karlsson är författare och tidigare socialarbetare.
Foto: Estella Björkman

Jag har under mina elva år som socionom inte sett en utveckling som ger hopp om en bättre framtid. Om det är något som verkar prägla det framväxande samhället är det snarare socialt tumult.

Välfärdsstaten klarar inte sitt uppdrag, skriver författaren och tidigare socialsekreteraren Jeremiah Karlsson.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. I mars lämnade jag mitt jobb som utredande socialsekreterare inom socialtjänsten. Innan jag slutade skrev jag en utredning av en ungdom; han var sjutton år, hade varit inne i kriminalitet och missbruk något år tidigare – misstankar fanns att kriminalitet och missbruk pågick fortfarande. 

Vår kommun hade något år tidigare placerat honom på HVB-hem. Placeringen funkade inte, ungdomar sålde knark på boendet, han rymde hem. Kommunen provade placering i familjehem. Samma sak: han rymde – hem. 

Insatser i hemmet fungerade inte, familjen var delvis sluten för insyn, inte ens föräldrarna visste säkert vad sonen gjorde. 

Valde att stanna i utanförskapet

Samhället hade gjort vad det kunde. Inget hade hjälpt. När hans ärende hamnade på mitt bord sa han att han skulle spränga socialtjänsten om vi placerade honom. Han sa att han förväntade sig en kniv i ryggen, det var hans framtidsutsikt. Skolan intresserade honom inte. 

Det handlar inte enbart om resurser. Även i fall där skolan satt in stora resurser, och där socialtjänsten är inkopplad, kan den anti-sociala identiteten ändå vara starkare.

Utredningen lades ner – för vad skulle vi göra? Samhället hade gjort allt. Ingenting hade funkat. Jag hann sluta mitt jobb som socialsekreterare innan jag fick veta hur det gick för honom. Som det verkade skulle vi få släppa honom; vi hade inte på fötterna för ytterligare ett LVU just då, inga insatser i hemmet fungerade. Skulle vi ha placerat honom på SiS-institution? Inte i barnets bästas intresse i alla fall. 

Hemma trivdes han bäst, det var där han hade sina kompisar, det var där han kunde spela dator i stället för att gå i skolan, det var där han kontrollerade – beskyddade – sin syster… 

Han valde att stanna i utanförskapet. Vad borde socialtjänsten ha gjort, på ett moraliskt plan – eller enligt lagar vi just nu bara kan tänka oss? 

Soc kan inte kompensera för allt

Mångas liv startar med liknande samhällelig handfallenhet. Tidigare i sommar sköts en polis till döds i Göteborg, av en ungdom som också hade rymt från välfärdens hägn.

Välfärdsstaten, som borde garantera alla socialt utsatta barn en god start i livet, klarar inte sitt uppdrag. Socialtjänsten kan inte kompensera för vad som helst. Och det handlar inte enbart om resurser; även i fall där skolan satt in stora resurser, och där socialtjänsten är inkopplad, kan den anti-sociala identiteten ändå vara starkare. Skolan blir en ny socialisationsplats för ljusskygga värderingar, en plats dit samhällets goda intentioner inte når. 

Ett svart hål

Detta är svårt att smälta för somliga, som tror att välfärdsstaten är som en naturlag, oändligt potent och kraftfull. Välfärdsstaten blir det svarta hål där vi slänger ner våra misslyckanden och hoppas på ett allsmäktigt mirakel, en förvandling. Kort sagt: en projiceringsyta, eller en kanal, för våra godaste ambitioner.

Välfärdsstatens förutsättningar eroderar, utnyttjas, tills ingen längre ställer upp på konstruktionen.

Välfärdsstaten är bra som idé, men den har ekonomiska och psykologiska gränser. Människans värdighet blir en undanskymd fråga i ett samhälle där omfattande otrygghet breder ut sig. Den normativa kärnan – värdigheten – hos andra, överskuggas av akutare frågor, när det visar sig att den som var en bruten medmänniska medvetet bryter ner konstruktionen som värdigheten bygger på. Till slut skjuter sig välfärdsstaten i foten – de goda ambitionerna vänds till något ont, som kontrolleras med ”hårda tag”. 

Konflikterna skiktar sig sedan på mångfaldiga sätt: etniska, religiösa, klanmässiga.  ”Solidariteten” erbjuds gruppmedlemmarna – samhällsbygget åsidosätts. 

Välfärdsstaten eroderar

En fungerande välfärdsstat är på sätt och vis ett värn emot att den typen av ”oacceptabla skillnader” inte syns. I svårare tider – som våra – kommer det troligen bli så att dessa skillnader – konflikter – växer. Välfärdsstatens förutsättningar eroderar, utnyttjas, tills ingen längre ställer upp på konstruktionen. Solidariteten krymper – den egna gruppen först! Att bygga ett samhälle blir en ny konflikt utan garantier om samförstånd. 

Vill vi dit?  

Det är tragiskt att i relativt ung ålder vara pessimistisk inför framtiden. Men jag har inte under mina elva år som socionom sett en samhällsutveckling som ingjuter tillförsikt inför en bättre social framtid. Om det är något som verkar prägla det framväxande samhället är det snarare socialt tumult – som kommer täckas över av förskönande ord. 

Optimism börjar med klarsyn

Men optimism föds inte ur makthavares förskönande ord. Optimism börjar med klarsyn. Optimism börjar med ett erkännande av verkligheten – den splittrade verkligheten.  Klassbubblor och ideologiska bubblor; var man föds spelar stor roll för vilken världsbild man kan hålla sig med. Många politiker och medborgare tycks tänka, ”har jag inte sett ett problem, finns det inte”. Och detta kan undergräva demokratiska värden på sikt, om folk anser att vad man röstar på inte spelar någon roll, om röster inte får inflytande. 

Optimistisk blir jag när de politiska flosklerna dör; när det inte lönar sig för politiker att slåss om vem som har den ljusaste människosynen, är minst ”främlingsfientlig”, eller vem som signalerar mest ”optimism”. 

Realism i ord och budget gör mig optimistisk. 

Lögner, floskler, tanklösa löften, gör mig bara modlös.


Av Jeremiah Karlsson 

Socionom och författare