DEBATT. På kort sikt är Ukraina den ojämförligt största förloraren. Både mänskliga och materiella förluster intar redan svindlande proportioner, och det är långt ifrån över. På något längre sikt finns dock anledning att se med tillförsikt på landets framtid.
Under kriget är det inte bara president Volodymyr Zelenskyj som har imponerat. Vi har även få se prov på nationell sammanhållning och på ett mycket starkt civilsamhälle. Om vi till detta lägger att samtliga civiliserade länder efter krigets slut kommer att vara beredda till stora hjälpinsatser, kan vi räkna med att få se ett nytt Ukraina växa fram, ett Ukraina som är otvetydigt integrerat i Europa. Kvar blir ett outsläckligt hat gentemot Ryssland och allt ryskt.
Ondskans imperium
Det senare pekar lika tydligt på att det är Ryssland som på sikt kommer att vara den verkligt stora förloraren. I takt med att allt fler uppenbart avsiktliga krigsförbrytelser läggs i dagen, kommer allt fler att minnas Ronald Reagans brännmärkning av Sovjetunionen som ett ”ondskans imperium”. Inga civiliserade länder kommer att vilja ha något med detta land att göra, och Nato kommer att ha ett starkt mandat att etablera tillräcklig militär styrka runt Rysslands gränser för att tydligt avskräcka från nya invasioner av grannländer.
Vägskälet som splittrar Europa
För övriga Europa kommer denna utveckling att vara av fundamental betydelse. I takt med att samtliga civiliserade länder fokuserar på att bistå Ukraina i dess återuppbyggnad, och på att isolera och bestraffa Ryssland för dess illdåd, kommer relationerna mellan olika europeiska stater att definieras av på vilken sida man valt att ställa sig. Vägskälet har definierats av Italiens premiärminister Mario Draghi, som ett val mellan fred och att hålla luftkonditioneringen i gång.
De som valt att prioritera fred, och som visat stor moralisk resning i att stå emot Rysslands aggression, är främst de länder som har tidigare erfarenhet av att vara under rysk överhöghet. Det gäller våra baltiska grannar, tillsammans med Polen, Tjeckien och Slovakien. Men även Bulgarien, Rumänien och Slovenien ingår i denna krets. Tillsammans med Storbritannien kommer de att utgöra det nya Europas dominerande kraft, uppbackade av USA och Kanada.
Länderna i skammens allians
På andra sidan finns de länder som valt att hålla luftkonditioneringen i gång, länder vars främsta intresse har varit att trygga den egna energiförsörjningen och den egna handeln med Ryssland. Dessa skammens axelmakter har visat tydliga förhoppningar om att kriget snart skall ta slut, även om detta innebär att Ukraina tvingas till en kompromiss där Ryssland kan utropa sig till segrare.
Den ledande makten inom denna grupp är Tyskland, som i dag tvingas hantera konsekvenserna av decennier av fundamentalt misslyckad rysslandspolitik. Som den amerikanske ekonomen och nobelpristagaren Paul Krugman har uttryckt det, fyller Tyskland i dag en skamlig roll som Putins hantlangare. Tyskarna står dock inte ensamma. I denna grupp ingår även Österrike och Ungern. Tillsammans har de all anledning att begrunda vilken allians de tillhörde under det andra världskriget.
Sverige spelar i fel lag
Som EU:s egen utrikeschef Josep Borell har uttryckt det, är det oacceptabelt att EU under kriget hittills har betalat Ryssland 35 miljarder euro för leveranser av olja och gas, samtidigt som det samlade stödet till Ukraina har stannat vid futtiga en miljard euro. Man kan undra på vilken sida Tyskland står.
Även Sverige tillhör denna skammens allians, med fortsatt import av rysk olja och gas och med försiktigt tassande kring utvisning av ryska spioner. Vad Sveriges regering borde betänka är, att det kommer en tid efter kriget, när dessa räkningar skall göras upp.
Av Stefan Hedlund
Professor i öststatsforskning, Uppsala universitet
