Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sverige är inte så antirasistiskt som vi vill tro

Fatou Darboe.

Små, subtila, rasistiska handlingar sker hela tiden. Jag är inte ens säker på att de som utsätter människor för detta är medvetna om att de faktiskt gör det, skriver Fatou Darboe.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

I hela mitt vuxna liv och sedan unga år har jag levt med svarta familjemedlemmar i olika familjekonstellationer. Det har lärt mig en hel del om rasism som jag önskar jag kunde ha varit utan. Vi talar sällan öppet om den. Inte ens i vår familj säger vi orden rakt ut. Jag vet, barnen vet, min man vet, men vi säger det inte rakt ut.

Mina barn är födda och uppvuxna i Sverige och talar också flytande svenska. Min man talar helt obehindrat svenska efter att ha bott i Sverige i många år. Men det spelar ingen roll.

 I form av till exempel myndighetsutövande personer är min erfarenhet som vit att man ofta använder sig av olika maktutövningar när man möter svarta. Det här är inget som det går att peka på och säga att den eller den personen har utsatt någon för rasism. För det är mycket mer sofistikerat än så. Det är inget konkret, utan det handlar om hur man talar till någon, som lite mindre vetande eller förstående. Det handlar om att vilja trycka upp paragrafer i någons ansikte. Om att visa makt på något sätt.

 

LÄS MER: "Rasist" är tveklöst 2000-talets mest missbrukade ord

 

De flesta som är lite medvetna om rasistiska strukturer känner igen det här. Det är ingen nyhet varken för svarta eller vita som har lite koll på rasismens uppbyggnad och olika härskarmetoder. Vi vet det här. Svarta i högsta grad, då det är svarta som i första hand drabbas av strukturell och personlig rasism. Vi vita som lever med svarta blir ständigt påminda om det, om vi väl har vågat öppna ögonen för det.

Jag är inte ens säker på att de som utsätter människor för detta är medvetna om att de faktiskt gör det. Jag tänker att det kanske är därför så många som blir utsatta för rasism och faktiskt tar upp det med personer det gäller sällan får ett erkännande.

Det är så lätt att slå ifrån sig med: ”men jag är inte rasist…”, eller ”men jag ville bara vara extra tydlig”, eller ”jag visste inte…”

Vi har någon konstig föreställning i vårt land om att det är få som är rasister. Men jag skulle, efter att ha levt med svarta i över 30 år, säga att dessa små, subtila, rasistiska handlingar sker från en övervägande mängd svenska så kallade antirasister.

 

Jag skulle faktiskt vilja gå så långt att jag vill påstå att det är ganska sällsynt att en svart person som är mörk (ja, min upplevelse är att det gör skillnad på hur mörk en person är) och som talar svenska med någon form av brytning kan utföra ett ärende på myndigheter med en positiv upplevelse. Med positiv upplevelse menar jag att man vid ett första besök får sitt ärende utfört och blir bemött som en vuxen, myndig person som kan tänka själv och med en servicekänsla som man kan förvänta sig av en myndighetsperson.

Självklart händer det även mig som vit svensk att jag känner mig illa bemött eller avkrävs mer information än vad som angetts från början, men jämförelsevis är det så enormt mycket oftare dessa ”specialkrav” ställs på svarta personer. Det är min erfarenhet.

Det här är en så stor skam för vårt samhälle. Jag vill verkligen inte vara ett ”vitt alibi” till någon som många gånger kan det mötena gäller flerfaldigt mer än mig, eller som skulle kunna klara av dessa möten 10 gånger bättre utan mig, om det skett på ”lika villkor”. Vi måste rannsaka oss själva och hur mycket av dessa rasistiska strukturer som inpräntats i oss. Framför allt är det vi vita som måste rannsaka oss själva, då vi inte är de som drabbas av rasism.

Rasism handlar inte bara om direkta attacker i form av våld eller rasistiska ord som kastas ut i luften. Rasism är att på något sätt begränsa en svart persons levnadsvillkor, oavsett hur inlindat det är eller hur många fina ord som lindas runt när man utsätter någon för rasistiskt bemötande eller handlingar.

Så länge vi förnekar dessa strukturer blir vi också möjliggörare till dessa beteenden och vi kommer också att reproducera dessa strukturer till nästa generation och nästa. Den antirasism som Sverige anses vara ett av de allra bästa länderna på räcker inte långt…

 

Fatou Darboe

Chefredaktör och ansvarig utgivare på Afropé

 

Detta debattinlägg är en kortare version av en krönika som tidigare publicerats på

Afropé

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!