Attacken mot Charlie Hebdo är en påminnelse om vilket hot jihadisterna utgör i Europa. Men det säger också något om skillnaden i politiskt klimat mellan Frankrike och Sverige. Charlie Hebdo är en vänstertidning som driver med alla religioner, och förkastar dem alla. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag alltid skrattat åt deras karikatyrer. Men hållningen till religion och makt är i alla fall konsekvent.
Men i Sverige skulle Charlie Hebdo aldrig haft en chans. Tvärtom skulle den kvävas i en trång åsiktskorridor. Deras satir om pedofili i katolska kyrkan skulle få glada tillrop, medan satir om våldsbejakande imamer skulle stämplas som islamofobi. Kultursidor och debattprogram skulle mala ned tidningen till stoft. Vänstergrupper skulle kräva bojkott och kanske någon riksdagsledamot skulle slå fast, med ideologisk postmodern hipsterglöd, att "Du är inte min Charlie".
I Sverige har vänstern nämligen blivit kulturrelativistisk. Det har varit en snabb resa, till en början ett famlande i tunnelns mörker efter kalla krigets fall, därefter har urspårningen fortsatt i dagsljus i full beskådan för oss andra.
För vänstern i Sverige är det fritt fram att häckla och håna kristendomen, men aldrig islam. Protestera gärna mot rasism i riksdagen, men aldrig mot salafism i förorten. Per capita räknat har Göteborg sannolikt skickat flest terrorister till Syrien i hela Europa, men ingen i kommunledningen verkar göra något åt det. Malmö har blivit internationellt känt som en stad dit judar avråds att åka på grund av hatet, men kommunledningen rycker på axlarna.
Den tillrättalagda, ängsliga, offentliga debatt vi har i Sverige präglas till lika delar av undfallenhet som naivitet. Många politiker förstår inte vilket hot jihadisterna utgör. Isis kalifat måste stoppas militärt för att den globala rörelsen av gudskrigare ska tvingas på defensiven. Men Sverige vägrar att hjälpa till ens med ammunition till de kurder som skyddar civila längs fronten.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet har närmast uppmuntrat fundamentalistiska och reaktionära muslimska krafter att växa ytterligare. S-studenter och Broderskaparna har bjudit in Hamasideologen Azzam Tamimi som föredragshållare om islam, inte bara en gång utan i en seminarieserie om åtta tillfällen. Förutom att hylla självmordsattacker så försvarar Tamimi hustrumisshandel, med påståendet att arabiska kvinnor vill bli slagna av sina män. I Stockholm drev Miljöpartiet kravet att tillåta niqab i skolan, alltså att muslimska flickor ska kunna tvingas att aldrig visa sitt ansikte i skolan. De mest högljudda förespråkarna för detta förtryck är i dag statssekreterare i regeringen, Per Olsson (MP) hos kulturministern och Yvonne Ruwaida (MP) hos miljöministern. Riksdagsledamoten Hillevi Larsson (S) poserade nyligen med en karta där Israel är utplånat. Statsrådet Mehmet Kaplan (MP) har liknat jihadister som åkt till Syrien vid svenskfrivilliga under finska vinterkriget.
Tidigare har Kaplan bjudit in Yvonne Ridley att tala i riksdagen. Ridley har försvarat al-Qaidas rekryteringsfilmer och kallat Shamil Basayev, huvudregissören för terrordådet i Beslan, Ryssland, 2004 där flera hundra barn dödades, för "martyr". När svenska opinionsbildare, många av dem med hjärtat långt till vänster, nu står upp och med emfas uttrycker "Je Suis Charlie" (Jag är Charlie), så är det inte sant. Sverige är inte någon Charlie, och allra minst är den svenska vänstern det. I Sverige skulle vänstern protestera mot Charlie Hebdos satir om islam, inte för deras rätt att teckna och trycka den.
Fredrik Malm, (FP)
riksdagsledamot
