Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Svenska jantelagens makt är bara en myt

HYLLAR SVENSK KREATIVITET. Moderaternas chefsstrateg Per Schlingman slår hål på myten om svenskarnas jantelag. Foto: SVEN LINDWALL

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Bland kommentarerna till den politiska debatten finns en återkommande efterfrågan på en ny berättelse om Sverige. Inför 2006 mötte alliansen väljarna med en berättelse om utanförskapet och svaret var arbetslinjen. De inledande strukturella reformerna är genomförda och vi kan nu konstatera en mer positiv sysselsättningsutveckling än vår omvärld. Även om vi bara står i början av denna reformuppgift så finns det en längtan efter en bredare berättelse om våra kommande politiska uppdrag och hur Sverige kan utvecklas.

En viktig del av en sådan berättelse handlar om hur vi ser på Sverige. Sett med lite perspektiv bakåt så finns det en föreställning i den borgerliga idédebatten som har präglat synen på vår självbild och som vi bör göra oss av med, nämligen att jantelagen skulle ligga som en våt filt över Sverige.

I stället bör utgångspunkten i en ny berättelse präglas av det fantastiska land Sverige är och att det är vår särprägel som vi ska bygga vidare på. Det är dags för borgerligheten att bejaka det faktum att Sverige ligger i topp vad avser kreativitet och innovationsförmåga - och att en viktig förklaring till detta är vår sammanhållning och en politik som främjat individualism. Det är dags att inse att mycket av det vi positivt betraktar som avvikande osvenskt i själva verket är väldigt svenskt.

Det här med nationella självbilder är spännande - faktum är att självbilder likt jantelagen återfinns på många håll över hela världen. På engelska kallas det "The tall poppy syndrome" , i Japan finns ett ordspråk som lyder "spiken som sticker upp blir nedslagen". Filippiner kallar det "isip alimango" vilket översatt blir ungefär "krabbmentaliteten" - metaforen målar upp en balja med krabbor där den krabba som försöker ta sig ut genast dras tillbaka av de andra. Det är bara några exempel, och lustigt nog tror många att det här fenomenet är unikt för just deras land, så även vi.

Inom psykologin finns ett för detta ämne intressant begrepp, nämligen överlevnadsskuld. I korthet handlar det om en tro att egen framgång kommer att orsaka någon annan lidande. Man har i undersökningar tagit reda på i vilken utsträckning folk i olika länder upp ­ lever överlevnadsskuld, i fall man exempelvis känner att man inte är värd det man har uppnått, eller i fall man tycker att det känns jobbigt att vara mer framgångsrik än vänner och ­ familj. Definitionen hamnar väldigt nära det vi menar med Jantelagen, och plötsligt upptäcker vi något väldigt intressant: Sverige är ett av de länder där man känner minst överlevnadsskuld av alla.

På Facebook blir det extra tydligt att svenskarna i själva verket är rätt osvenska. Långa löprundor på omänskligt snabba tider - japp! Solnedgångar i semesterparadis - check! Nybakat bröd, härlig familj, nytt jobb - javisst! Och vi kommenterar och likear. Toppen, grattis, så härligt ni har det. Det finns ingen hejd på hur bra vi är och hur glada vi är när det går bra för andra. Så hur kommer det sig att vi som tror att vi är så gnälliga och grå plötsligt visar sig vara något helt annat? Varifrån kommer denna stolthet och generositet, vad har hänt? Kanske är det så att det hände för länge sedan, det är bara din Facebook-feed som plötsligt har gjort det så tydligt.

Trots detta speglar vår kollektiva självbild fortfarande något annat. När svenskar pratar om Sverige är det ett underbart land. Vår samhällsmodell, vår natur, vår allemansrätt, jämställdheten, svensk mat och svensk sommar. Men så kommer vi till svenskarna, hur vi är som folk, och då tenderar vi ofta att i stället berätta att vi är tysta, blyga och hämmade, som svensk får man inte tro att man är något. Det är alltså trista människor som bor i detta fantastiska Sverige. Men få av oss som bor här skulle nog beskriva oss själva som trista eller hämmade. Det är egenskaper vi tillskriver oss som grupp men inte som individer. Av andra länder uppfattas vi i hög grad som nytänkande och öppna och vi toppar ofta listor som bedömer individualism, livskvalitet och jämställdhet. Sverige är dessutom ett av världens mest kreativa länder, faktiskt utsett till det allra mest kreativa och innovativa landet av alla. Och det tar sig uttryck på massor av sätt. Vi har Robyn, Avicii och Max Martin, vi har Acne, Whyred och Rodebjer, vi har Battlefield, Minecraft, Spotify och Skype. Detta för att nämna några av de initiativ som har sitt ursprung i Sverige, och låter tala om sig i världen. Listan kan göras lång, branscherna som svenskar briljerar i är många. Inte minst finns det runt om i landet många industriföretag som har en världsledande position inom sina respektive segment. Att ett så kreativt folk skulle lyda under jantelagens "Du skall inte tro att du är klokare eller bättre än vi" och "Du skall inte tro att du duger till något" - det rimmar inte alls. Och de egenskaper vi tycker är så svenska; möjligen visar myntets andra sida att det i själva verket är ödmjukhet, acceptans och öppenhet inför andra som är det typiskt svenska. Egenskaper som är alldeles utmärkta för att inte säga grundläggande för att skapa ett kreativt och innovativt klimat.

Även om vi människor alla är olika så är detta kanske en ovan självbild för oss svenskar: en kreativ nation som inte har något emot att visa att vi duger till. Inte desto mindre tror jag att den är sann.

Vi har ett fundament i Sverige där vi kombinerar ordning & reda, tillväxt, sammanhållning och relativt små inkomstskillnader med kreativitet och innovationsförmåga. Detta är unikt för Sverige och de nordiska länderna och något vi ska värna. Genom att ta detta till oss kan vi vidareutveckla vår be­rättelse om Sverige och rikta in oss på rätt reformer i stället för att jaga hjärn­spöken. För Sverige står inför stora utmaningar och då behöver vi utgå från Sverige som det är och kan bli, inte från historiska föreställningar.

"Det finns inget så svenskt som viljan att vara osvensk" har Fredrik Lindström sagt - men när övergår strävan efter att bryta mot normen till att faktiskt vara den nya normen? Jag skulle säga att det redan hänt - det osvenska är det nya svenska och jantelagen är en myt. Detta är en central del i berättelsen om fram ­ tidens Sverige.


Per Schlingmann

är Moderaternas chefsstrateg

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!