DEBATT. I grundkurserna i statsvetenskap får studenterna lära sig att demokrati handlar om ”folkviljans förverkligande”. I den svenska välfärdspolitiken förhåller sig saker annorlunda. Tvärtemot en rad undersökningar som visar att det finns ett mycket stark stöd för att den offentliga välfärden ska ges tillräckliga resurser håller finansminister Elisabeth Svantesson på att kasta välfärden rakt in i ett stålbad.
Som väl är, för regeringen, finns det en alldeles utmärkt undanflykt. Inflationen! Om staten skjuter till mer pengar så kommer priserna att öka ytterligare. Utgångspunkten tycks vara att varje krona som staten investerar i statsbudgeten ökar efterfrågan i ekonomin, vilket i sin tur driver upp prisnivåerna.
Förklaringen är så pass teknisk att folk i gemen, såväl som alltför många journalister och nyhetsredaktioner, inte kan se igenom dimridåerna. Därför ställs inga frågor.
I den senaste tv-sända partiledardebatten diskuterades inte ens välfärdsnedskärningarna, trots krisen och trots frågornas betydelse för svenska folket enligt en mer eller mindre enig kår av opinionsforskare.
Detta är den verkliga åsiktskorridoren: tvånget att debattera vilka kläder som ska vara tillåtna på bibliotekens sagostunder i stället för hur det kan komma sig att välfärden saknar resurser.
Att Svantesson inte vågar stå för agendan bakom politiken är fegt.
Konsekvenserna av att staten inte skjuter till pengar till kommuner och regioner kommer att bli att operationer skjuts upp, att Sveriges medborgare kommer att möta färre och tröttare lärare och att våra gamla tas om hand av undersköterskor som går på allt mer slimmade scheman.
Eftersom ingen annan vill ställa frågan så gör vi det. Hur tänker du, Elisabeth Svantesson, att uppskjutna operationer till följd av nedskärningar håller nere priserna? Är idén att trötta välfärdsarbetare inte bidrar till den aggregerade efterfrågan? På vilket sätt kommer färre lärartjänster göra så att räntorna sjunker?
Faktum är att detta inte är en politik för att bekämpa inflation. Det är en politik för att slakta välfärden. Om regeringen verkligen varit intresserad av att dämpa efterfrågan i ekonomin hade man kunnat höja skatterna.
Det hade gett möjlighet att välja vem som drabbas.
Men i stället har regeringen valt att sänka skatterna, samtidigt som bördorna av den ekonomiska krisen får bäras av de mest utsatta grupperna och av välfärdsarbetarna.
Förtroendet missbrukas
Att Svantesson inte vågar stå för agendan bakom politiken är fegt. Vill man göra sig av med den generella välfärdsstaten så får man också gå till val på ett sådant politiskt program.
När politikens avsikter täcks bakom tekniska ekonomiska resonemang – som inte håller för närmare granskning – missbrukas väljarnas förtroende. Det är folkviljans förvanskning snarare än dess förverkligande. Metoden är inte att säga vad man gör, utan att säga att man inget kan göra, när man i själva verket har alla möjligheter att agera för att rädda välfärden. Men det vill man så klart inte.
Det här har såväl Socialdemokratiska som borgerliga kommun- och regionpolitiker upptäckt. Krav har till och med riktats från lokala Moderater på att regeringen ska ge förutsättningar för välfärden att klara sitt uppdrag. Det beror på att dessa politiker, till skillnad från regeringen, inte lever i en låtsasvärld där inflationen späs på av varje extra krona i statsbudgeten. Det beror också på att de faktiskt träffar medborgare som kommer att undra varför väntrummen blir allt trängre och skolklasserna allt större.
Dolt systemskifte
I realiteten är Svantessons ekonomiska politik ett dolt systemskifte. Det går oftast till så, när välfärdssystem monteras ner, att man först drar undan de offentliga systemens finansiering, gärna med hänvisning till en ekonomisk kris, för att sedan skapa möjligheter för privata intressenter att fylla det tomrum som uppstår. I stället för hemtjänst kan det i framtiden komma att handla om äldrevård medelst rutavdrag eller ännu mer av privata sjukförsäkringar som också garanterar att operationer inte skjuts upp.
Även om det inte är en sådan välfärdsstat som Sveriges medborgare vill ha, så är det en sådan välfärdsstat som Svantesson i smyg krattar manegen för. Det är en välfärd som bygger på att vissa grupper ges möjlighet att kompensera när de offentliga systemen fallerar medan andra lämnas därhän. Det leder till ett samhälle med större sociala klyftor och mindre trygghet. Det är svårt att hitta vinnare på en sådan politik.
Eller ja, med tanke på hur den svenska välfärdsmarknaden och politiska eliten existerar i symbios så går det ju att i alla fall se en grupp som faktiskt kommer att tjäna på detta. Om ett decennium eller så har vi sannolikt ett stort antal nuvarande ministrar, statssekreterare och politiska tjänstemän som kommer att sitta i välfärdsbolagens styrelser, med stora aktieposter.
Kanske Svantesson själv hittar en lukrativ investeringsmöjlighet, i skuggan av den svenska välfärdsstatens gravsten?
Av Niklas Altermark
välfärdsutredare Katalys
Enna Gerin
biträdande chef Katalys
Daniel Suhonen
chef fackliga idéinstitutet Katalys
Premium
Premium
Premium