Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Surdegsväljarna biter sig själva i skägget

Här i Hornstull i Stockholm fick Gudrun Schymans Fi, tillsammans Mp, flest röster i EU-valet. Ett val som även kallades ett "hipster-val." Foto: Ylwa Yngvesson

Ytterlighetspartier toppar innelistan just nu, medan mittenpartierna i alliansen och S är hopplöst ute. Extra heta är vänsterpartierna med framgångar för V, MP och Fi. I huvudstaden uppgav 52,3 procent i en färsk undersökning att de skulle rösta rött; Schyman skulle få hela 7,1 procent medan M och S backar.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Om trenden håller i sig och blir till valresultat om några månader, hur ska vårt land kunna fortsätta vara välmående och locka fram företag som kan anställa? Jag är medveten om att många valt parti för att passionerat visa sin ståndpunkt i en särskild fråga, men de partier de därmed röstat in kommer att behöva visa hela sitt ansikte i regeringsposition, och det kommer inte att vara vackert.

Fi:s partiprogram innehåller inga resonemang om hur staten ska få intäkter till de dramatiskt ökade kostnader deras frikostiga löften skulle innebära. V vill att staten ska hantera mer, trots att Nuonaffärer och diverse slöseriskandaler borde tyda på motsatsen. S fokuserar på att skapa skattefinansierade ”jobb” i stället för att stötta företagen. Mp vill ha kortare arbetsvecka och friår.

Makt innebär även ansvar. Och det är enfrågeröstarna som blir ansvariga för det Sverige vi kommer att få.

EU-valet kallades ett hipsterval. Mp och Fi var största parti på Hornstull i Stockholm, i den kulturella medelklassens hjärta. En trend där människor köper ekomat i specialbutiker och har härligt avslappnad klädstil har spridit sig in i politiken, och sympati för de coola partierna tycks ha blivit en accessoar att bära för statusens skull.

När en röst på alliansen ger människor en känsla av att vara Mickan och Fredde i Solsidan, är en röst på Gudrun och hennes brudar roligare. De verkar bry sig om riktiga saker, inte märkeskläder och båtar. Inte trista torra saker som budgetar och statsfinanser.

Men grejen är att det stora intresset för miljö och feminism har sitt ursprung i välståndet. Bara den som har jobb och stabil inkomst, det vill säga trygghet, kan bry sig om grisarnas rättigheter ena dagen och sedan åka på flera utlandssemestrar med flyg nästa. Bara den som själv har det bra slutar tänka på andra människor och på helheten. Bara den som bor långt från utanförskapets stadsdelar har råd att glömma dem.

Det är dags att tänka större. Sverige har fortfarande hög arbetslöshet och i våra förorter finns människor som handlar billigt på Lidl, inte dyrt på Bondens marknad. Där finns de som hellre skulle se ett land som bryr sig om företagen, i stället för ett som själviskt talar om rättigheter för en grupp högutbildade. De utgifter som nyvänsterns företrädare vill se kostar – i form av företag som inte längre törs satsa, i form av budgetar i obalans och långa köer till arbetsförmedlingen.

Finanskrisen som skakade om världen klarades med glans och Sveriges ekonomi är tack vare en trist och förståndig Anders Borg bäst i världen enligt revisionsföretaget PWC. Konjunkturinstitutets prognoser är mycket optimistiska, och enligt SKL har det aldrig satsats så mycket på välfärden som nu. Även om arbetslösheten är hög, upplevs den inte som sådan av dem som lämnar in sin surdeg på hotell på Urban Deli på Södermalm.

”Arbetslinjen” låter verkligen inte så rolig. Ställ den mot 30 timmars arbetsvecka som ger utrymme för självförverkligande, och den blir präktig. ”Jobbskatteavdrag” låter heller inte så kul. Ställ det mot icke-materialistiska värden som uppnås med skrattyoga och kramar, och det blir ytligt. ”Skyldigheter” luktar prov och traggla glosor. Rättigheter känns roligare.

Men det är det präktiga, tråkiga och ytliga som ger utrymme för det andra. Om det inte finns företag, vem ska anställa? Om ingen jobbar, vem ska betala bidragen? Om Sveriges ekonomi dalar, vem ska ta oss till stjärnorna? Vem ska då ha råd med lyxen att dricka rosé och prata om livet?

 

Carolin Dahlman, frilansskribent och liberal debattör.