Stefan Löfvens taktik att ligga lågt i medierna har varit framgångsrik. En socialdemokratisk partiledare behöver inte vara orolig för att inte synas. Det räcker med att hosta så kommer journalisterna springande. Det är ett privilegium som man delar med det andra stora partiet, Moderaterna. För de övriga sex partierna i riksdagen är det annorlunda, de måste ständigt kämpa för att nå ut i medierna.
Att Fredrik Reinfeldt är upprörd över att Löfven inte springer på varje boll är ett tecken på att det är rätt taktik - annars skulle Reinfeldt aldrig ha uttryckt sig så.
Nu riktas i stället strålkastarljuset mot sprickorna i alliansen, "Saudigate" och den idétrötthet som regeringen kritiseras för.
I min bok "Inifrån - makten, myglet, politiken" skriver jag att det viktigaste för Socialdemokraterna är att först ena partiet, därefter reformera partiet och sedan utveckla politiken. När Håkan Juholt tillträdde hade han redan fiender i partiet på grund av att han själv deltagit i fraktionsstrider. Det blev inte bättre av att trotjänarna Thomas Östros, Ylva Johansson och Maryam Yazdanfar fick lämna sina poster under förnedrande former. Konsekvensen blev att det redan sargade socialdemokratiska partiet - dels från valförlusten, dels från det uppslitande arbetet med att hitta en ny partiledare - blev ännu mer splittrat.
Stefan Löfven har redan tagit det viktiga första steget: att ena partiet - åtminstone utåt, men redan där är mycket vunnet.
När hans nya laguppställning presenterades den 23 februari i år påstods det att Stefan Löfven egentligen hade velat ha Sven-Erik Österberg som näringspolitisk talesman, men att han tvingats backa efter protester från partiets vänsterfalang.
Den reträtten betraktades av vissa som en svaghet - jag tycker tvärtom att det var en styrka att få ihop ett lag som så många kunde ställa sig bakom.
Genom att avstå från en enda post fick Stefan Löfvens samlade lagbygge större legitimitet. Han visade samtidigt att han lyssnade på andra i partiet - även dem som inte tillhör hans närmaste medarbetare.
Men nu återstår det svåraste delen av arbetet, nämligen att reformera partiet. Socialdemokraterna satt vid makten 44 år i rad. Under dessa år byggde partiet upp en närmast oslagbar organisation, men med framgångarna utvecklades också en maxim som handlade om att inte vilja förändra partiet.
Det var definitivt inte bra.
Socialdemokraternas stabilitet förvandlades till orörlighet. I dag är det väldigt svårt för unga socialdemokrater att komma fram i partiorganisationen, och detsamma gäller dem som kommer utifrån.
Det blir tydligt inte minst om vi tittar på platserna i riksdagen, där det finns S-ledamöter som suttit i decennier. Alla aktiva socialdemokrater vet vilken kohandel det är om dessa positioner, och hur svårt vissa har att släppa fram andra.
Det är därför oerhört viktigt att Stefan Löfven nu tar chansen att reformera Socialdemokraterna till ett mer öppet och demokratiskt parti. En sak som redan är på väg att genomföras är att det i fortsättningen ska vara en mer demokratisk process vid val av partiledare vid ordinarie partikongresser.
Det är bra, men det räcker inte.
Det som skulle ge de bästa effekterna vore att tidsbegränsa hur länge S-ledamöter får sitta på olika poster, framför allt i riksdagen. Då skulle myglet kring riksdagslistorna försvinna - samtidigt skulle det bli lättare för unga människor, samt de som kommer utifrån, att komma in i politiken.
Om Stefan Löfven lyckas att inte bara ena partiet, utan också reformera det, ser framtiden väldigt ljus ut för Socialdemokraterna. Partiets värderingar, som bygger på trygghet och rättvisa, är djupt förankrade hos människor i Sverige.
Lyckas Stefan Löfven ta de två första stegen, följer det tredje - att utveckla politiken - automatiskt.
THOMAS BODSTRÖM
Thomas Bodström är författare och tidigare justitieminister samt riksdagsledamot (S). Hans senaste bok "Inifrån - makten, myglet, politiken" finns i pocket.
