Rikspolisstyrelsen har nyligen gått ut med en uppmaning till landets polismyndigheter att övervaka cyklister noggrannare. Anledningen är att olycksstatistik nu visar att cyklister är den största gruppen bland dem som skadas allvarligt i trafikolyckor.
Någon analys av olycksbilden för cyklister har dock inte skett visar det sig när jag frågar Bengt Svensson, kommissarie och trafikansvarig på Rikspolisstyrelsen. Man har heller ingen uppfattning om vilka typer av cykelolyckor det handlar om, hur olyckorna går till, eller var och när de sker. Rikspolisstyrelsen har inte heller tagit del av studier och forskning angående cykelolyckor. Uppmaningen till ökade cykelkontroller baseras enligt Bengt Svensson i stället på klagomål på cyklister från allmänheten, polisens egen uppfattning samt att polisen gör för lite insatser för cyklister.
Detta är minst sagt häpnadsväckande och samtidigt mycket oroande. Polisen är en viktig aktör i det nationella trafiksäkerhetsarbetet, och central för att komma närmare Nollvisionen. Trots att forskning och statistik på området finns väljer polisen alltså att grunda sitt trafiksäkerhetsarbete på allmänt tyckande.
Enligt Bengt Svensson ska polisen nu rikta in sig på övervakning av rödljuscyklande, cykling på gångbana, cykling mot enkelriktat, samt kontroll av att cyklarna uppfyller regelverket. I uppmaningen till landets polismyndigheter bifogas dessutom en tabell med bötesbelopp för olika trafikförseelser av cyklister.
Dessa regelöverträdelser har dock väldigt lite med olycksstatistiken att göra enligt forskning om cykelolyckor.
Forskning från Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI) och studier från Folksam och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), visar tvärtom att olyckorna ytterst sällan beror på att cyklisterna bryter mot reglerna.
Den överväldigande majoriteten av landets cykelolyckor beror i stället på stora brister i cykelinfrastrukturen, såväl i utformning som i drift och underhåll.
Cykelolyckorna beror också på uppställda föremål på cykelbanorna och i cykelfälten, som till exempel parkerade bilar, bilister som kör på cykelbanor, containrar och diverse andra föremål. I sommar kommer också en rapport från Trafikverket som visar att det ofta är bristfälligt utformade vägarbetsplatser som gör att cyklister skadas allvarligt i trafikolyckor.
På senare tid har polisens trafiksäkerhetsarbete fått svidande kritik.
Forskning av Stefan Holgersson visar att inriktningen närmast kan beskrivas som "pinnjakt" - det vill säga att bötfälla så många som möjligt, uppvisa bra statistik och sedan hoppas på att trafikolyckorna ska minska.
Så blir det förstås inte då polisen inte har gjort en grundläggande analys av olycksbilden, har problembilden klar för sig och anpassar sina insatser därefter.
Det vill säga att trafiksäkerhetsarbetet har ett tydligt stöd i forskning.
Skulle polisen göra en grundläggande analys hade insatser mot uppställda fordon på cykelbanor och i cykelfält fått bättre genomslag i minskat antal cykelolyckor. Likaså insatser mot farligt och bristfälligt utformade vägarbetsområden. En frekvent kontroll av tunga fordons backspeglar, samt övervakning av att fordonsförare väjer för cykeltrafik vid högersväng, skulle också få genomslag i olycksstatistiken.
Skulle polisen sedan ha cyklande patruller i städerna som rapporterade in brister i cykelinfrastrukturen till väghållaren börjar vi oss närma ett trafiksäkerhetsarbete som hade fått riktigt stor effekt på antalet olyckor där cyklister skadas allvarligt. Men detta verkar främmande för polisen och pinnjakten fortsätter i stället utan mål och mening.
Polisens nuvarande inriktning på trafiksäkerhetsarbetet för cykeltrafik kommer inte ens på marginalen att påverka antalet olyckor. Är det så våra gemensamma resurser ska användas?
KRISTER ISAKSSON,
Cykelexpert och redaktör och krönikör på Cykeltidningen Bicycling
Premium
Premium
Premium