Stoppa besattheten av högre utbildning

Statusen för praktiska arbeten och yrkesutbildningar sjunker. Det får negativa konsekvenser för både akademin och arbetsmarknaden, skriver Margareta Barabash.
Foto: SHUTTERSTOCK
Margareta Barabash.

Sverige lider av ett överskott på konsulter, kommunikatörer och organisationsstrateger. Samtidigt har vi brist på betongarbetare, elektriker och undersköterskor – yrken som behövs för att vårt land ska fungera.

Vi måste komma bort från idén att det enbart är högskolor och universitet som kan förse människor med kompetens, skriver Margareta Barabash.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. 273 000 personer har antagits till höstens högskole- och universitetsutbildningar. Det är en ökning med två procent sedan förra året. I år slogs även rekordet i antal sökande – igen. 452 800 personer kände sig manade till att läsa vidare. Ökningen kan inte enbart förklaras av pandemin och arbetslösheten, eftersom den pågått stadigt i flera år.

Universitetsväsendet stöptes om

Att det är så många sökande beror knappast på att det svenska grundskole- och gymnasiesystemet plötsligt börjat generera allt fler akademiskt sinnade plugghästar. Svaret finner vi delvis i gymnasiereformen Gy11. Efter att den trätt i kraft började allt fler söka till högskoleförberedande program, inte minst då högskolebehörigheten försvann på yrkesprogrammen. 

Men problemets rötter sträcker sig ännu längre bakåt i tiden. I slutet av 1960-talet drev Socialdemokraterna igenom PUKAS-reformen, som bland annat innebar att universitetsutbildningarna blev allt snävare – oftast tre år långa, och med betydligt mindre frihet vid kursval. Anledningen var att 1940-talets stora barnkullar skulle börja på universitetet, samtidigt som den svenska ekonomin växte och krävde allt mer kvalificerad arbetskraft.

Genusvetarna får ta de jobb som tidigare inte krävt universitetsexamen, eller så får nya jobb uppfinnas.

Resultatet blev en övergång från det fria bildningsidealet, som präglat universitetsväsendet i hundratals år, till en instrumentell kunskapssyn där genomströmning och arbetsmarknadsanpassning blev till politiska kompasser. Universitetsväsendet stöptes de facto om till ett verktyg för att stärka den svenska konkurrenskraften.

Folk tvingas läsa vidare

Problemen som uppstått i och med detta är en symbiotisk röta. Folk tvingas läsa vidare för att öka sitt värde på arbetsmarknaden, då en gymnasieexamen från ett högskoleförberedande program är sällan mycket värd på egen hand. Många läser dessutom ”svagare” utbildningar inom samhällsvetenskap och humaniora. Det är klassiska bildningsämnen, men de inte leder till konkreta yrkeskunskaper. Att många väljer att läsa dem är dock knappast förvånande. Samhällsvetenskaps- och ekonomiprogrammen är populärast bland svenska gymnasieelever.

Resultatet blir att de nybakade statsvetarna, nationalekonomerna och genusvetarna antingen får ta de jobb som tidigare inte krävt universitetsexamen, eller så får nya jobb uppfinnas. Numera lider Sverige av ett överskott på konsulter, kommunikatörer och organisationsstrateger. Samtidigt sjunker statusen på praktiska arbeten och yrkesutbildningar. Även det får konsekvenser. Sverige har brist på bland annat betongarbetare, elektriker och undersköterskor. Det är yrken som behövs för att vårt land ska fungera.

En ond cirkel

När akademiseringen blir praxis inom samhällssystemet efterfrågar arbetsgivare per automatik folk med universitetsexamen till alla möjliga jobb. Följaktligen tvingas allt fler läsa vidare – annars riskerar man att hamna i arbetslöshet. Att läsa ett yrkesprogram, som inte ger behörighet till högre studier, kommer då inte på fråga även om det hade passat en bättre. Och så är den onda cirkeln sluten.

Den nuvarande situationen kan således formuleras som följande: det finns ett problem med akademisering av arbetsmarknaden, men även ett problem med marknadisering av akademin. 

Skärp antagningskraven till universiteten

Högre utbildning ska givetvis vara ett tillgängligt alternativ för alla som kan och vill läsa vidare. Men alla bör inte heller studera på högskola eller universitetet. När högre utbildning ska anpassas för en bredare målgrupp, måste kraven på studenterna obönhörligen sänkas. Det i sin tur försvagar kvaliteten på utbildningarna.

För att rädda både akademin och arbetsmarknaden måste vi således komma bort från idén att det enbart är högskolor och universitet som kan förse människor med kompetens. Det kan inte heller vara den enda kompetensen som är värd något på arbetsmarknaden. Att stärka yrkesutbildningarna både resurs- och statusmässigt, samtidigt som man skärper antagningskraven till universiteten, är en bra början.


Av Margareta Barabash

Liberal skribent och debattör