Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Stilla natt i Sverige – eller mörkt våld?

Jag tror inte på att samhällets våldsapparat förmår lösa dagens samhällsproblem, skriver Salomon Schulman.
Foto: JOHAN JEPPSSON/TT
Salomon Schulman är läkare och författare.
Foto: OLLE SPORRONG

Samhället har hårdnat. Ingen kan ha missat utvecklingen. Folkhemmet ekar av skottsalvor. 

De utsatta områdena är ett instrumentellt begrepp. Det väcker ingen medkänsla som förr i de radikala kretsarna. Den enda hjälpande hand man vill sträcka utanförskapet är batongförsedd, skriver Salomon Schulman.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Borgerskapets överbud vad gäller straffsättningens gränser tar aldrig slut. Just nu övertrumfar Kristersson Åkesson med några månader. Det blir säkert omvända förhållanden efter Trettondagen. 

Jag har sett de inspärrade, mest på ungdomshem. Alla vet att när de kommer ut i sin utsatthets frihet återgår de oftast till det onormala. Ett tag tänkte jag att kanske skulle någon imam eller präst tala dem till rätta. Ingen själasörjare visade något intresse enligt anstaltsledningen. Men kanske fanns det någon vek poet som delade ett slags utanförskap med dem? Samma sak – noll intresse från det samvetsömma kulturfolket.

Det här är som byggt för en dialog tänkte jag i mitt världsförbättrande sinne. Samtal med psykiatriker borde lösa upp knutar. Nix, ingen hjärnskrynklare med självaktning ville bidra med fix till det trixiga folket. Som mest kunde de efterskänka en affektlösande medicin.

Ingen önskar deras sällskap

De är verkligen utsatta. Ingen önskar deras sällskap. Deras gamla lärare har sedan länge körts till botten i all sin pedagogiska nit. Socialarbetarna som lärt sig omhändertagandets principer på akademisk nivå har insett att det terapeutiska språket vore ett segregerat tillkortakommande. 

Vad göra när den romantiska flowerpowerperioden vissnat till skrumpnande perenner? Där de kärleksfulla orden blott kan ägnas åt en självömkande rädsla för den förestående klimatkatastrofen?

Borgerskapets överbud vad gäller straffsättningens gränser tar aldrig slut.

Jag tror inte på att samhällets våldsapparat förmår lösa dagens samhällsproblem. Egentligen kan jag inte se längre än var det gick fel i mitt eget yrke – läkarens. Här har distanseringen från sjuklingarna tagit sig tragikomiska uttryck. Som i skärmmedicinen där doktorn på vederbörligt avstånd sitter med stetoskopet runt halsen utan att någonsin kunna nå fram till hjärtljuden. Därefter ställa diagnos med utgångspunkt från sina hörselhallucinationer.

Förr gick man hem till den utsatte

För att nu inte tala om den medikalisering som inte kräver något psykiatriskt samtal utan utgår från det observerade beteendet. Jag tror att min gamle kommunistiske vän, den polske polischefen, hade kunnat vara en utmärkt konsult på de svenska sjukhusen. ”Du har fem sekunder på dig från det personen passerar din tröskel för att bedöma vem du har framför dig.” Detta är om något – artificiell intelligens.

Vad jag saknar min alltför korta period som socialläkare – en så gott som utdöd specialitet. Då man gick hem till den utsatte, sjuke patienten och inte bara undersökte hen utan gav sig in i ett lärorikt samtal där vi bägge kunde dela våra livserfarenheter sinsemellan. Jag med min medicinska radikalism och hen med bakgårdens filosofier och grannarnas tänkesätt. Och vi kunde bägge skiljas åt stärkta i det att vara människa.

En stilla natt önskas

Så här i juletid hände det sig under första världskriget att fienderna upphörde med skottsalvorna. Uppkikande ur skyttegravarna sjöng de unisont ”Stilla natt” över det sargade ingenmanslandet. Är inte det en stark bild att ta med sig – i stället för de straff som Guds politiska avbilder så mekaniskt vill tilldela sin nästa?


Av Salomon Schulman

Läkare och författare