Den arabiska våren och människors längtan efter frihet och demokrati har gripit oss alla. Diktaturer har inte tvekat ta till våld för att bevara makten.
De senaste åren har den av FN beslutade "skyldigheten att skydda" uppmärksammats. Regeringar bär ansvar för att skydda sina civilbefolkningar mot våld och övergrepp.
I Libyen var Khadaffiregimen beredd att använda våld mot civila för att behålla makten. Vi lyckades denna gång ingripa tidigt för att skydda civila. FN:s säkerhetsråd gav ett tydligt mandat för insatsen i Libyen.
Uppgiften var skydd av civila samt upprätthållande av flygförbudszon och vapenembargo. Att Nato accepterade att leda insatsen var helt avgörande, både för kapaciteten att leda insatsen och för att kunna styrkegenerera nödvändiga förmågor. Genom Natos ledningsansvar tydliggjordes också att det inte var fråga om en väpnad konflikt mellan de bidragande staterna och Libyen.
I ett första skede upprättades flygförbudszonen. Radaranläggningar, luftvärn, flygbaser och flygplan slogs ut. Därmed undanröjdes regimens möjligheter att slå mot civila från luften. Samtidigt skapades förutsättningar för insatsens flyg att verka över Libyen.
Genom flygspaning och precisionsbekämpning av markmål kunde hot mot civilaundanröjas. Nato kunde se när regimen byggde upp styrkor för anfall motstäder, och det gick att följa hur arméenheter besköt civila. Genom Natosmarkmålsinsatser kunde Khadaffiregimens militära förmåga reduceras.
Det unika med insatsen i Libyen är att antalet civila offer, såvitt känt, är förhållandevis litet. Genom insatser med precisionsvapen kunde Natos insatser riktas mot regimens militära enheter.
Färre civila offer är en följd av god spaning och fotoanalys, inte minst levererad av det svenska Gripenförbandet. Ju bättre bilder och ju bättre analys, desto bättre kan civila skyddas.
Det går inte att överskatta hur positivt den svenska insatsen har tagits emot av Nato, våra samarbetsländer och USA. Under Natos försvarsministermöte nyligen prisades den svenska insatsen.
Libyeninsatsen har visat det svenska flygvapnets kvalitet och förmåga. Viär fullt interoperabla med Nato. Vi har mycket skickliga piloter ochtekniker, och klarar lufttankning. Gripen har moderna jaktrobotar ochspaningskapslar. Sverige har fototolkar som levererat 2 000underrättelserapporter av en kvalitet som imponerat på Nato.
Det svenska förbandet kom till insatsområdet 23 timmar efter det slutliga politiska beslutet. Detta berodde på att Sverige i våras ledde den Nordiska stridsgruppen. Gripenplanen som sändes till Libyeninsatsen kom från Expeditionary Air Wing, en del av NBG.
Att delta med flygplan i insats kräver mycket mer än stridsplan; i praktiken en mobil flygbas, med tekniker, logistik och underhåll. Allt detta fanns förberett.
Det breda stöd som insatsen fick visar förståelse för att det finns behovav snabbinsatser. Breda politiska överenskommelser är viktiga, inte minsttill stöd för de svenska kvinnor och män som tar risker för att värnaandras säkerhet.
Men hade vi inte tagit ansvar för att leda den Nordiska stridsgruppen 2011, så hade inte Libyeninsatsen kunnat komma igång så snabbt.
Det bekymrar mig mycket att Socialdemokraterna i sitt budgetförslag fortsatt säger nej till svenskt ledarskap för den Nordiska stridsgruppen och dessutom vill skära ned anslaget för fredsinsatser. Sveriges möjlighet att göra snabba insatser för civilas säkerhet skulle därmed minska. Håkan Juholt går därmed på tvärs med sin egen och Sveriges tradition av internationell solidaritet för att sprida fred och säkerhet.
Det är ingen slump att nordiska länder har utfört en så stor del av Libyeninsatsen. I hela Europa görs nu drastiska nedskärningar av försvarsanslagen. Många länder har nu stora behov av en försvarsreform och är pressade av andra insatser internationellt. Anledningen till att Sverige kunnat göra skillnad för människor i Libyen är stabila försvarsanslag och en försvarsmakt som genom reformer kan leverera effekt och kvalitet i insatser.
Libyeninsatsen har tydligt visat vilka länder i Europa det är som har förmåga att bidra till fred och säkerhet. En negativ utveckling i Libyen har konsekvenser för säkerheten i hela Nordafrika, men också för vår egen och EU:s säkerhet.
STEN TOLGFORS
