Det var först efter terrorattacken 11 september som frågan om religion blev viktig för mig. President Bush sa inte bara att Gud stod på amerikanernas sida utan också att han fått sin politiska makt av Gud. Han var alltså inte vald av det amerikanska folket eller ens ansvarig inför folket, utan bara inför Gud. Det ligger en oerhörd fara i det.
Så föddes min impuls att läsa Bibeln, till att börja med, och sedan Koranen. Jag är intresserad av vad bokstavstrogna tror och hur de får sin världsbild att hålla ihop. Men det får de ju inte - så fort någonting inte stämmer, så säger man att det är Guds mysterium!
Det är svårt att förhålla sig neutral till religionen när man läst Bibeln och Koranen. Ser man dem som gudomliga budskap är de förfärliga. De första budorden handlar inte alls om moral, utan om en narcissistisk gud som kräver vår bekräftelse. När Arons söner försöker tända rökelser till Herrens lov och gör det på fel sätt - då säger det bara "Zap!", så är båda döda. Man får söka länge i Bibeln för att finna kärlekens gud. Inte ens i Nya testamentet finns det något annat skäl än skräck att älska Herren.
Koranen är en märklig bok, oerhört hotfull i tonen. Det talas ständigt om att otrogna ska brinna i helvetet - jag tror att den där eviga elden nämns runt 200 gånger. Det är sida upp och sida ner med hot om straff. Gamla testamentets Gud är lika vedervärdig som Koranens. Lika våldsam. Men Koranen innebär en fundamentalism, ett slags återgång till Gamla testamentets retorik där man anser att judar och kristna har avvikit från den rena läran. Det är ett nästan monomant upprepande av "du ska inga andra gudar ha" och "du ska leva rättrådigt".
Både Koranen och Bibeln läser många efter eget huvud. Strunta i det där grymma, säger man - du ska se till de fina sidorna! Men om man verkligen kan välja fritt vad man vill tro eller inte tro på, så blir ju dessa böcker fullkomligt onödiga. Då kan man lika gärna välja livssyn utan ledning av en Bibel eller Koran. Varför över huvud taget läsa böcker som kan tolkas så ondskefullt?
I dag ser jag i högsta grad religionen som ett problem. Jag har inget behov av någon ideologi och vill inte ställa mig bakom något idésystem, men jag anser att religionsfriheten borde vara en självklarhet. Det innebär till exempel att man inte ska skattefinansiera religiösa friskolor. Det är bisarrt att behöva ta strid för något sådant i det sekulära Sverige. Har vi religionsfrihet, så måste vi också ge barnen frihet att välja. Om de hemma får lära sig att de kommer att brinna i helvetet om de inte ber till Gud, så ska de åtminstone få möta ett alternativ i skolan. I dag tillåts till och med extrema sekter att driva skola. Det handlar om barnmisshandel. Det är förfärligt att vidskepelse har en så skyddad position i samhället.
Till skillnad från kristendomen har islam inte upplevt någon pubertet. Föreställ dig att man skulle utdöma dödsstraff för en filmare som skapar Life of Brian! Det hela är förryckt och tragiskt. I Danmark tycker jag att staten hanterade situationen ganska bra. Man sa: "Vi tycker inte om det Jyllandsposten publicerat, men i det här landet får man uttrycka vilken uppfattning man vill." Det är den attityden vi måste ha.
Kristendomen har genomgått så många faser av inbördes debatt och kritik, som resulterat i att troende har fått ett mer självständigt och selektivt förhållande till Bibeln än vad flertalet muslimer har till Koranen. Inom katolicismen har påven fungerat som en absolut auktoritet, och även i Europas protestantiska statskyrkor har det funnits definitiva auktoriteter som man kunnat diskutera dessa frågor med. Islam har inget religiöst överhuvud dit debatten kan riktas, vilket innebär att man befinner sig på ungefär samma stadium där kristendomen stod för tusen år sedan. Det verkar nästan omöjligt att skilja mellan politik och religion, att argumentera för att religionen ska vara underordnad staten eller ens leva parallellt, att man ska bygga samhället på demokratiska principer. Hädelse leder i princip till döden - ifrågasätter du Koranen, så är ditt liv förverkat. Det finns givetvis muslimer som anser att detta är fel, men det är en annan sak.
Mina föräldrar var båda radikala humanister. Farmor var djupt religiös och farfar ateist - ett lysande äktenskap, helt byggt på ömsesidig tolerans. Själv fick jag välja fritt. I skolan där jag gick, på landet utanför Malmö, bad vi böner fyra gånger om dagen. Min far kunde sin Bibel. Han talade om vad man vet och vad man inte vet. Han förklarade religionens förutsättningar, men han trodde inte själv.
Jag ser hela frågan om Guds existens som absurd och fullkomligt ointressant. För om det finns en gud som är god, så kommer han att se till mina handlingar och döma efter dem. Och är han så fåfäng att han vill bli tillbedd, så är han helt enkelt inte värd att be till.
Jag tror att Gud inte finns tills motsatsen är bevisad. Gud är lika sannolik för mig som tomten. När jag berättade för Milos Forman att jag är ateist, sa han: "Men livet blir så fattigt om man förnekar all mystik!"
Jag svarade att det är religionen som förnekar all mystik.
Vi ska naturligtvis sträva efter att begripa så mycket som möjligt. Men att tillgripa Gud så fort man inte vet eller förstår, det är att smita från mysteriet.
STELLAN SKARSGÅRD
Stellan Skarsgård är skådespelare
Premium
Premium
Premium