Det är få som är så pass profilerade, orädda och skarpa debattörer när det gäller att behålla den tidigare flyktingpolitiken som Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg.
Därför var det uppseendeväckande att hon i Sveriges Radios Söndagsintervjun, som sändes den 18 september med Martin Wicklin, försvarade ett högt flyktingmottagande genom att ställa det mot äldres välfärd.
På frågan om varför debatten om asylrätten gör henne engagerad svarade hon bland annat ”jag inser också att alla de gamla människor som jobbat hårt ett helt liv nu ska ställas emot alla de flyktingar som kommer som också tar sjukvård och skolor i anspråk. Men det är nog på det viset att humanismen kräver att man får göra avkall på sin välfärd”.
Det är ett uttalande som har rönt en del kritik varav mycket från internets undervegetationer och därför bör några saker klargöras. Först och främst är Anne Ramberg ett yrkesmässigt proffs när det gäller kommunikation.
Hon leder Sveriges Advokatsamfund vars medlemmar har betalt för konsten att övertyga. Det är också därför som hennes ord bör tas på allvar och Ramberg borde veta att också avsändaren av budskapet spelar roll.
Ramberg har aldrig sökt väljarnas förtroende i ett val och agerar utifrån sin expertis som jurist.
Men det gör henne inte till en expert på välfärden och det är tämligen magstarkt att be äldre som betalat in skatt ett helt liv att bita ihop för att humanismen skulle kräva att man gör ”avkall på sin välfärd”. Det är att bryta ett samhällskontrakt som i olika former har existerat sedan 1600-talet.
Väljare har betalat in skatt och gett politikerna ansvar för att hantera de situationer som gemene man inte kunde förutse, så som flyktingkrisen.
Den gick att förutse om man likt riksdagsmän har tillgång till diplomatrapporter och underrättelsematerial, vilket inte vanliga väljare har.
Det är därför inte bara fel utan faktiskt nedlåtande att kräva att gemene man ska ”dra åt svångremmen”. Dessutom borde Ramberg ha ställt sig frågan om det verkligen var så passande att en person som inte är folkvald och har det tämligen gott ställt ska säga till alla de som lever på små marginaler att man ska dra åt svångremmen ”i humanismens namn”?
Att påpeka Rambergs egen livssituation är inte, som många säger, ett personangrepp, då hon själv aldrig gjort någon hemlighet av att hon bor i ett av Stockholms mest exklusiva områden.
Självfallet står det Anne Ramberg fritt att ha politiska åsikter och att med sin juridiska expertis bidra till debatten om svensk invandringspolitik. Men någonstans bör hon också fundera på vilken hennes roll är och om hennes ibland tämligen högljudda talepunkter gagnar Advokatsamfundets medlemmar.
Om man ska vara välvillig går det att bortförklara hennes prioritering mellan flyktingar och välfärd som ett olyckligt intervjusvar och sådant händer den bäste. Men om man granskar hennes tidigare uttalande kan det mycket väl vara så att hon anser att vi alla bör göra avkall på välfärden för att prioritera flyktingpolitiken.
Det är en åsikt som det står henne fritt att ha, men för en proffskommunikatör så är den synnerligen olyckligt formulerad då den ger ammunition inte bara till dem som vill ha en mer reglerad flyktingpolitik, utan även till förespråkarna för helt stängda gränser.
I ljuset av Rambergs ord skulle en valaffisch för exempelvis Sverigedemokraterna kunna anspela på Socialdemokraternas klassiska slogan från valet om ATP-pensionen 1958 "Gärna medalj, men först pension", men då i stället ”Gärna humanism, men först välfärd”. Men bara om man tar Ramberg på orden.
David Lindén
historiker och författare
