För 20 år sedan, den 11 juli 1995, avrättades 8372 pojkar och män i Srebrenica för att bereda väg för ett Storserbien, ett nationalistiskt projekt som premierar renhet: etnisk, religiös, ideologisk. Minneshögtiderna hålls i hela världen, artiklar och dubiösa politikeruttalanden avlöser varandra. På några få ställen är det helt tyst. Ett av dem är scenen för brottet, också kallad Republika Srpska. Där ligger Srebrenica och Potocari, och i jorden ligger dess muslimska befolkning.
Republika Srpska heter inte Republika Mångfald av en anledning. Dess grundare, Radovan Karadzic och Ratko Mladic är för närvarande under rättegång i Haag för bland annat folkmord. Vid senaste sittningen kallade Mladic ett vittne för en ljugande turkjävel, och domaren för björn -”medvjed”, en lokal förolämpning som simultanöversättaren måste ha hakat upp sig på. Slobodan Milosevic, Jugoslaviens Putin, dog i samma fängelse innan domen avkunnats. Detta är ett arv som efter tjugo år värnas med stolthet, inte minst av Serbiens sittande president Aleksandar Vucic som vill döpa en gata i Belgrad efter Ratko Mladic, som ville ”mörda 100 muslimer för varje serb”.
På Storbritanniens initiativ har en resolution om Srebrenica tagits fram för FN:s säkerhetsråd att anta lagom till den 11 juli. Det brittiska utkastet har inte offentliggjorts, men läckor ger tillkänna att ordet folkmord nämns. Däri ligger skandalen. Omedelbart igångsattes en öppen lobbyingkampanj för att stoppa resolutionen, av två aktörer som mest av alla borde ha välkomnat den som ett steg i en försoningsprocess de säger sig eftersträva. Republika Srpskas president Milorad Dodik åkte av gammal vana till Ryssland för att försäkra sig om den ryska presidenten Vladimir Putins veto i säkerhetsrådet. Dodik brännmärkte resolutionen som ”en attack mot serber”, och den ryske utrikesministern Sergey Lavrov nöjde sig med att kalla den ”antiserbisk”.
Folkmordet i Srebrenica har bortom varje rimligt tvivel bevisats och fastslagits av den Internationella krigsförbrytartribunalen i Haag. Men Ryssland och Serbien anser att ordet folkmord är ”splittrande”, ett ord som de har raderat i ett eget utkast. Jag påminns om den tragiska dagen i Visegrad, den 23 januari 2014. En kolonn serbiska poliser eskorterar en man med slipmaskin. Framför ögonen på offren äntrar han den muslimska gravplatsen och går fram till minnesstenen i syfte att slipa bort ett ord – folkmord.
Den 7 juli 2015, fyra dagar innan tjugoårsceremonin, förklarade Serbiens president triumferande att Srebrenicaresolutionen är stoppad. ”Försoningen” kan därmed fortsätta ostört. Han spottar offren i ansiktet och förväntar sig en kram tillbaka. Folkmordsförnekelse och historierevisionism blandas med vädjanden om bättre grannsämja.
Politiken har inte ändrats sedan Milosevic. Retoriken är mindre ämnad till att förmedla information och mer till att hantera omvärlden. Därför kan Serbien stå först i tur till ett EU-medlemskap och förbli Putins förlängda arm.
Maskirovka är en rysk militärterm som ger vilseledning och lögner en positiv klang. Det är också en politisk skola med säten från Kreml till Belgrad och vidare till min hemstad Banja Luka. Därifrån fördrevs jag under vapenhot. Aleksandar Vucic förnekar det. Han förnekar också att Banja Luka är min hemstad. Han vill helst att jag glömmer hela saken och går vidare i livet. Sådan är planen: mörda, begrava, gräva upp, gömma, cementera, ljuga och låta glömskan sköta resten. Jag varken kan eller vill glömma. I stället lovar jag att göra Banja Luka till min hemstad igen.
Alen Musaefendic
skribent, debattör och bosnisk muslim
