Rysslands ockupation av Krim i helgen fick omvärlden att reagera med bestörtning. I Sverige var häpenheten påtaglig. Så sent som i maj förra året konstaterade Försvarsberedningen i sin rapport ”Vägval i en globaliserad värld” att Europa genomlever den säkraste och fredligaste situationen någonsin. Mindre än ett år senare lyckas ryska trupper genomföra en invasion på europeisk mark inom loppet av ett par timmar.
Varför reagerar vi med sådan förvåning?
Den ryska ledningen har inte stuckit under stol med att den inte är främmande för att ingripa militärt i andra länder då det gynnar dess egna intressen. Ett exempel på ryskt klarspråk var Vladimir Putins löften om massiv militärupprustning inför återtagandet av presidentposten 2012. Som en av de främsta orsakerna bakom upprustningen angav Putin det faktum att Ryssland inte kan förlita sig till ekonomiska påtryckningar och diplomati vid konflikter.
Sedan 2000-talets början har såväl Putin som Medvedev varit öppna med att ryskt inflytande i närområdet är viktigare än goda relationer till världen i övrigt. Mats Johansson beskriver i boken ”Kalla kriget 2.0 – Ryssland rustar” den aggressiva närområdesstrategin med orden ”varhelst det finns en ryss finns det också ryska intressen”.
Trots tydligheten från Kreml har svensk oro för rysk militärupprustning under många år benämnts som ”rysskräck”. Vi som tagit ryska uttalanden och upprustning på allvar har avfärdats som kvarlevor från kalla krigstiden.
Raljerandet med ”rysshatarna” har genom åren yttrat sig på en rad svenska dagstidningars ledarsidor. Så sent som i slutet på förra veckan återfanns ett exempel i Gotlands folkblad. I en artikel om Ryssland som motiv för svensk militär upprustning skrev ledarskribenten Bertil Virgin ”De som har en helt annan uppfattning än jag kanske hävdar att jag är naiv och inte ser hoten från den store grannen i öst men jag lever faktiskt i nuet, 2014, och inte i det kalla krigets tid”.
Även hos fredsrörelsen, en rörelse som har särskild anledning att se nyktert på sin omgivning, har tongångarna präglats av en undfallande inställning till just Ryssland. Så sent som i januari i år hävdade Anna Ek, ordförande för Svenska Freds och Skiljedomsföreningen, på denna tidnings debattsida ”Att Ryssland överlag är emot att bryta andra länders suveränitet torde vara klart sett till hur skeptiskt landet är till militära insatser i andra länder – Syrien kan utgöra exempel”.
Att så inte är fallet borde vara glasklart för alla som tagit del av en analys om landets agerande i konflikten. Det är anmärkningsvärt att Svenska Freds, en organisation vars mål är att verka för en hållbar fred, ansluter sig till en sådan verklighetsbeskrivning.
Helgens händelser har fått den svenska säkerhetspolitiska debatten att präglas av en klarhet som länge saknats. Situationen i Ukraina sätter svart på vitt: Ryssland menar allvar. Hur förkastligt det ryska agerandet än må vara är det inte förvånande. Det märkliga i sammanhanget är snarare hur en bred svensk reaktion på Rysslands agerande dröjt fram tills nu. Det tycks krävas en fullskalig invasion på europeisk mark för att Rysslands militära förmåga och ambitioner ska tas på allvar i Sverige.
Det är välkommet att Rysslands militära utveckling och aggressiva beteende nu får den uppmärksamhet de förtjänar. Förhoppningsvis kan den positiva utkomsten av Rysslands oacceptabla agerande bli att landet även i Sverige betraktas för vad det faktiskt är: en impulsiv militärmakt som inte drar sig för att ingripa militärt i sina grannländer. Endast genom att konstatera detta kan vi verka för mer säkerhet och stabilitet i vårt närområde.
Nu återstår för dem som hittills avfärdat oro för rysk militärupprustning som en apart kvarleva från förr att anpassa sig till verkligheten 2014 istället för att leva kvar i en förlegad världsbild.
KATARINA TRACZ,
är biträdande chef för den utrikespolitiska tankesmedjan Frivärld
