Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Som servitris har jag sett slaveriet med egna ögon

Daria Bogdanska är serietecknare och facklig aktivist. Hon har själv utnyttjats på en restaurang i Malmö.

Det som pågår på Möllans billiga restauranger, den för vanliga svenskar ”osynliga” verkligheten, chockade många som läste Johanna Karlssons reportage. Men inte mig. 

Den fina ”svenska modellen” är smutsig och förvriden, skriver Daria Bogdanska.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Häromdagen publicerades Johanna Karlssons reportage om människoexploatering inom Möllevångens mörka restaurangbransch i Malmö. Texten var stark, den väckte många känslor, även hos mig.

Arbete tolv timmar per dag sju dagar i veckan, totalt beroende av chefen, skattefusk, i praktiken slaveri, hot. Det som pågår på Möllans billiga restauranger, den för vanliga svenskar ”osynliga” verkligheten, kom upp till ytan med artikeln och chockade många. Men inte mig. Jag har sett det mesta av detta med egna ögon. Jag har varit servitris på en av de restauranger som beskrivs i artikeln.

Jag känner bara uppgivenhet

Snarare känner jag uppgivenhet. Varför? Det är ju bra att allt detta avslöjas, så facket eller myndigheter kan sätta stopp för de kriminella restaurangägarna och deras brott. Jag kanske skulle trott det innan, men i dag gör jag tyvärr inte det längre.

Jag ska berätta varför.

Det är sju år sedan Johanna Karlsson slog igenom med sitt första stora reportage inifrån krogimperiet. En artikel som gjorde att jag kontaktade henne. Hon beskrev de hemska villkor jag kände igen från restaurangen jag jobbade på. Jag hörde av mig till henne när jag sökte hjälp men inte fick den från hotell- och restaurangfacket. Jag ringde dem och berättade att jag jobbar på ett ställe med kollektivavtal, men tjänar 50 kronor i timmen. Att jag saknar personnummer och anställningskontrakt och att jag ville organisera mig. Jag fick höra att jag får fixa kontraktet och numret först och sedan ringa dem igen.

I Johanna Karlssons reportage beskrev Suravi hur hon utnyttjades som slav efter flytten till Sverige.Foto: ÅSA SJÖSTRÖM

Det är sex år sedan min egen konflikt med restaurangen löstes. Jag fick uppbackning av ett mindre fack, vann och fick obetald lön tillbaka. 

Det är fyra år sedan min bok kom ut. Där beskriver jag missförhållanden som vi anställda utsattes för på restaurangen. Sedan dess har jag kontinuerligt berättat, skrivit artiklar, varit på tv och radio, intervjuats och debatterat med fackliga big shots om att något måste göras. För två år sedan fick en av ägarna en villkorlig dom för skattefusk. Samtidigt öppnade de ytterligare restauranger i området.

Nu har ännu mer av historien kommit till ytan. 

Har ”schysta villkor” på fackets lista

Jag kollar på Hotell- och restaurangfackets hemsida. Båda de krogar som beskrivs av Johanna figurerar fortfarande på listan av arbetsplatser med ”Schysta villkor”. Det är en märkning som ska hänvisa kunder till företag som behandlar sina anställda bra. Min fråga är då: Hotell-och restuarangfacket, jag har kanske missat något, men sedan när har människoexploatering blivit schyst?

Efter alla dessa år, upprör detta mig lika mycket som själva exploateringen. Fasaden krackelerar och elefanten i rummet visar sig. De som har makt att sätta stopp för den här situationen blundar för problemen och frånsäger sig sitt ansvar.

Varje gång ett nytt avslöjande publiceras hörs det röster: ”Hur är det möjligt?” ”Sån nivå av exploatering? Här....i Sverige?” Så många pratar i dag om ett parallellsamhälle, men låt oss prata om den parallella arbetsmarknaden. 

Ni låtsas som att vi inte finns

En smutsigt, förvriden spegelbild av den fina ”svenska modellen”. Hur har det blivit så?

Bland annat för att ni i det fackliga etablissemanget länge har låtsas som att vi migranter inte finns. Och även när vi försökt påminna om oss själva, så ville ni inte hjälpa.

Trots allt som har avslöjats, trots att alla vet vilka restauranger det handlar om, trots starka fackföreningar, starka myndigheter, hård skattekontroll, krig mot svart ekonomi, så händer ingenting. In-gen-ting.

Det är det som är svårt för mig att begripa. Att i Sverige, ett av de mest jämlika länderna i världen, kan varken politiker, media, Skatteverket, de stora facken eller Arbetsmiljöverket ta itu med ett litet, kriminellt krogimperium på Möllan byggt på girighet, fusk och exploatering.

Jag vet att problemet inte är lättlöst, men allt jag hör är bara ursäkter. Politiker skyller på facket, facket på arbetarna, media på kunder, kunder på politiker och så går det runt, runt. Ingen bär något ansvar eller agerar och exploateringen kan fortsätta.

Varför får de fortsätta?

I dag går det snabbt att sätta dit en människa som har missat att betala en räkning, den får en markering hos kronofogden som kan ha stora konsekvenser för hela livet. Men det går inte att sätta dit kriminella restaurangägare som öppet bryter mot alla möjliga regler och lagar och inte har någon respekt för människoliv.

Trots allt som har avslöjats, trots att alla vet vilka restauranger det handlar om, trots starka fackföreningar, starka myndigheter, hård skattekontroll, krig mot svart ekonomi, jada jada.... så händer ingenting. In-gen-ting. 

Skurkföretagen vi har berättat om fortsätter driva sina restauranger, tjäna på exploatering, de till och med öppnar nya ställen. Imperiet fortsätter att växa.

De som utnyttjas vågar ofta inte säga emot, de riskerar mycket och de vet att deras chefer kan bryta mot alla regler som finns och ändå alltid komma undan.

Nu måste samhället agera

Så vad ska göras åt detta? Vem ska göra det?

Jag ville att ni skulle lyssna, men i dag vill jag inte det längre. Jag vill inte debattera mer. Jag vill höra svar och se handling. Från Hotell- och restaurangfacket som ”har kollektivavtal” med dessa ställen, från kommunala fastighetsbolaget MKB som hyr ut lokaler till dem, från kommunen och alla myndigheter som vet men inget gör. 

Det är er tur nu. Nu lyssnar vi migranter. 

 

Av Daria Bogdanska

Serietecknare och facklig aktivist 

Suravi berättar om slaveriet: