Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Socialtjänsten bygger sin verksamhet på hot

Låt alla omhändertaganden gå via en domstol, oavsett om de är frivilliga eller inte, skriver Tove Karlsson.
Foto: SHUTTERSTOCK
Tove Karlsson är författare och aktuell med boken "Makten över barnen".

Det är något som inte stämmer i rättsstaten Sverige. Tvångsomhändertaganden av barn maskeras som frivilliga placeringar. 

Eftersom de formellt sett är frivilliga behöver de inte granskas eller godkännas av någon domstol, skriver författaren Tove Karlsson.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT | SOCIALTJÄNSTEN. Den nuvarande socialtjänstlagen trädde i kraft år 1982. Dess syfte var att bygga mer på frivillighet än de lagar den ersatte och tvångsinsatser skulle bara användas i yttersta nödfall. En uttalad målsättning med lagen var att minska antalet tvångsomhändertaganden av barn. Ser man till statistiken verkar det som om man har lyckats: Visserligen flyttas fler barn än någonsin från sina föräldrar, men nästan alla, över 80 procent av fallen, är frivilliga omhändertaganden där föräldrarna själva har bett om att bli av med sina barn.

Men det är något konstigt med frivilligheten. Man behöver inte leta länge bland socialtjänstens klienter för att hitta föräldrar som inte önskar något hellre än att deras barn ska få flytta hem från sina “frivilliga” fosterhemsplaceringar. Föräldrarna samtycker inte till placeringarna för att de vill bli av med sina barn utan för att de annars hotas med tvångsomhändertagande. Ställda inför hotet om en rättsprocess där de har små möjligheter att försvara sig och som antagligen bara kommer att förvärra deras situation väljer många föräldrar att samtycka till att socialtjänsten tar deras barn. 

Det är inte rimligt att tusentals föräldrar varje år överger sina barn.

Familjer splittras på grunda av rädsla

På så vis maskeras tvångsomhändertaganden som frivilliga placeringar. Och eftersom de formellt sett är frivilliga behöver de inte granskas eller godkännas av någon domstol. För att samhället ska kunna ta ett barn, krävs inte mer än att socialtjänstens personal får föräldrarna att frukta en rättsprocess tillräckligt mycket för att de ska uttala ett samtycke. Familjer splittras på grund av rädsla för domstolar snarare än efter faktiska domstolsbeslut. Barn kan utan vidare bli kvar i sådana utomrättsliga arrangemang i åratal. 

Man kan tycka att lagen borde sätta stopp för denna typ av maffiametoder. Det är faktiskt tvärtom, lagen uppmuntrar till det. I LVU, lagen som ger socialtjänsten rätt att tvångsomhänderta barn, står att LVU bara ska användas om möjligheterna till frivillig vård är uttömda. En socialsekreterare måste alltså först se om klienterna kan samtycka till det redan beslutade omhändertagandet. Och samtycke under hot räknas också som samtycke. 

Omfattningen är omöjlig att uppskatta

Eftersom bara föräldrarna och de inblandade socialsekreterarna vet vad som verkligen sagts dem emellan så är det ingen som vet hur många av socialtjänstens barnomhändertaganden som är frivilliga och hur många som är “frivilliga”. Av samma anledning går det inte att göra någon statistik på det eller ens uppskatta hur stort problemet är. Men det är inte rimligt att tusentals föräldrar varje år överger sina barn. Det troliga är att en väsentlig del av dem egentligen vill ha kvar sina barn, men blivit hotade till att be om en placering.


Vill du kommentera våra artiklar? Gilla Expressen Debatt på Facebook 


För mycket sker i det fördolda

Det är givetvis ovärdigt en rättsstat att ta barn från föräldrar utan granskning eller kontroll. Det är dessutom ett stort problem rent kunskapsmässigt att en del av barnavårdsarbetet sker i det fördolda, utan att någon egentligen vet vad som händer. Det är mycket möjligt att den verkliga andelen tvångsomhändertaganden i dag är lika hög eller högre än den var på 70-talet innan dagens socialtjänstlag infördes. Att vi inte vet borde i sig självt vara en larmklocka. 

Ett första steg till förbättring vore att reda ut begreppen och tydligt precisera vad frivillighet egentligen innebär. Ett andra steg vore att låta alla omhändertaganden gå via en domstol, oavsett om de är frivilliga eller inte. Det finns få saker som är mer dramatiskt för ett barn eller som påverkar det barnets framtid mer än att bli flyttad från sina föräldrar. Det är i allas intresse att besluten som avgör den framtiden är fattade på grunder som tål en utomstående granskning.


Av Tove Karlsson

Författare till boken "Makten över barnen"