Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Socialisten Stieg Larsson har raderats

Göran Greider skriver att han är fascinerad över att författaren Stieg Larssons långa socialistiska och marxistiska historia knappast aldrig nämns någonstans. Foto: Jan Collsiöö och Axel Öberg
Författaren David Lagercrantz. Foto: Henrik Montgomery/Tt

Det fascinerar mig att Stieg Larssons socialistiska och marxistiska historia knappast aldrig nämns någonstans.

Detta är betecknande för vår tid – för till skillnad från antirasism och feminism så är det i dag tabubelagt att kalla sig socialist, skriver Göran Greider.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Sverige exporterar i hemlighet socialism i form av Stieg Larsson, skrev jag på Twitter när den svenska och internationella uppståndelsen var som störst kring David Lagercrantz Millenniumbok. Jag är inte säker på att jag kommer att läsa den nya boken, vilket inte beror på att jag misstror David Lagercrantz litterära förmåga (tvärtom; och hans Zlatanbok var mästerlig). Men deckare och thrillers har aldrig varit min favoritlitteratur. I själva verket skulle man nästan kunna säga att deckargenren sedan länge blivit ett slags surrogat för samhällsengagemang: Vi får chansen att reagera på ”ondska”, men också möjligheten att känna hur avspända vi blir när intrigen – till skillnad mot samhällsproblemen – löses upp.

Stieg Larssons Millenniumtrilogi fick dock en oväntad aura av engagemang när den löpte som en präriebrand över världen. Romanerna är feministiska och antirasistiska och man har de senaste dagarna även kunnat höra Lagercrantz tala med djupaste respekt om Larssons starka övertygelser. Men det fascinerar mig oerhört att Stieg Larssons långa socialistiska och marxistiska historia knappast aldrig nämns någonstans.

 

Han var formad av den socialistiska och trotskistiska rörelsen kring Fjärde Internationalen. Historikern Håkan Blomqvist har beskrivit det väl i en artikel i tidningen Internationalen. Han kom från en kommunistisk släkt. Han gick i Umeå studiecirklar där man läste Marx, Trotskij, Lenin, Mandel. Han for 1977 till Eritrea och ska där till och med ha undervisat gerillakrigare i konsten att hantera granatkastare. Håkan Blomqvist påpekar att Larsson inte på minsta vis var någon marxistisk förkunnare, men han konstaterar troligen med rätta att Larsson på många sätt verkligen var en produkt av en radikal socialistisk rörelse. Under senare delen av åttiotalet och nittiotalet blev det som bekant i den antirasistiska kampen som han tyckte sig kunna göra verklig nytta som grävande journalist, bland annat genom startandet av Expo.

Att den socialistiska övertygelsen hos Larsson praktiskt taget aldrig nämns någonstans, allra minst av några av de förlag som nu räknar pengar, är verkligen betecknade för vår tid. Antirasism och feminism generar mycket näthat, ja, men dessa ismer är definitivt inte tabu i offentligheten, varken i Sverige eller i större delen av västvärlden. Att kalla sig socialist är däremot närapå tabubelagt, trots att det så tätt brukar hänga samman med feminism och antirasism.

 

I skrivande stund håller två radikala politiker på att driva etablissemanget till vanvett i västvärlden – den ene heter Jeremy Corbyn och kandiderar till ny Labourledare i Storbritannien. Han kallar sig demokratisk socialist och Labourledningen är på god väg att drabbas av kollektiv hjärtinfarkt på grund av hans popularitet och radikalitet (i själva verket är han knappt ens mer radikal än vad Palme var men tidsandan har dragit högerut). Den andre är amerikanen Bernie Sanders, också demokratisk socialist och framgångsrik utmanare av Hillary Clinton (även om han inte kommer att vinna.)

Det känns som att förlagsbranschen liksom litteraturvärlden intar ungefär samma hållning till Stieg Larssons socialistiska övertygelse, som Clintonstaben i USA eller Tony Blair i Storbritannien, fastän de väljer att inte nämna den. Jag tror givetvis inte att någon tiger om det, men det är djupt fascinerande att den litterära värld som trots allt alltid brukar vara intresserad av författares biografier och bakgrunder uppenbarligen inte ens har något sätt eller något språk att förhålla sig till här.

Men hur kan man ens förstå Lisbet Salander utan att se henne som en gestalt också urstigen ur sjuttio- och åttiotalens svartaste, anarkosocialistiska rörelser? Jag tycker jag mött henne i socialistiska demonstrationer i trettio års tid.

Exporterar Sverige i hemlighet alltså socialism i form av Stieg Larsson? Nej. Det är förstås en skämtsam överdrift. Men den är vansinnigt rolig att skriva ut.

 

Göran Greider, chefredaktör på socialdemokratiska Dala-Demokraten

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!