DEBATT. I veckan presenterades utredningen om en likvärdig skola och eftersom utredningsväsendet tyvärr blivit allt mer politiserat får i dag inte utredningar utreda objektivt utan redan i direktiven står det i princip vad man ska komma fram till.
Vad gäller likvärdig skola skulle således utredarna ”ta ställning till” om urvalskriterierna behöver ändras för att uppnå målet. Inte utreda hur man får en mer likvärdig skola.
Och hoppsan hejsan, det var exakt det utredarna kom fram till.
Problemet med hela premissen om likvärdig skola är att den i grunden bygger på en unken syn på barn. För när man pratar likvärdighet menar de som kritiserar nuvarande system att det är andra barn som är redskapen för att uppnå mer ”likvärdighet”.
Det var inte bättre förr
Bekvämt nog definieras heller varken begreppet likvärdighet eller det allt mer populära ”blandning” av elever, som förts fram först av Gustav Fridolin när han var utbildningsminister, sedan av Anna Ekström och nu av utredarna, och Anna Ekström igen.
Blandningen, eller ”den allsidiga sammansättningen” som utredaren kallade det, verkar handla om en rad variabler, som utländsk/svensk, högskoleutbildning, inkomst, bostad.
Det låter ju fint ändå. Vi ska blanda elever. Alla ska mötas. Längtansfulla blickar tillbaka till ett 80-tal som många verkar minnas som perfekt men det selektiva minnet raderar att skolan var dålig och det var därför vi gjorde om systemet. Resultaten sjönk, folk var missnöjda.
Duktiga elever som redskap
Men varför ska man då blanda elever?
Här är elefanten i den här likvärdighetsdebatten. För skrapar man av lagren av fluff kokar det ner till att vissa barn – de med goda familjeförhållanden från högutbildade välartade föräldrar i bra områden och med svensk bakgrund – med sin blotta närvaro av politiker påstås både ha en förmåga att få mindre duktiga barn att bli bättre, och en skyldighet.
Vi ska inte ta bort det enda system som på riktigt är rättvist – kösystemet, där just barn från sämre områden får en chans att gå i skolor i bra områden.
Barn har förvandlats till redskap i skolpolitikens tjänst. För dessa elever, någon slags gyllene barn med magiska krafter att rädda skolors resultat och höja andra elevers resultat, ska i den sociala ingenjören Anna Ekströms våld inte längre bara ha ansvar över sin egen skolgång utan just dessa barn ska även ansvara för andras.
Ett tungt ansvar ligger på dessa små barns axlar att, om utredaren och socialdemokratin får som de vill, att fixa likvärdigheten.
Tvång och kvotering
Med tvång och kvotering ska man alltså upphäva det fria skolvalet för att uppnå denna så eftertraktade ”blandning”.
Men hur? Den frågan besvaras inte heller.
Ska alltså Skolverket skapa en jättelik databas där samtliga föräldrar i Sveriges högskolepoäng och utbildningsnivå, senast deklarerade inkomst, bostad och bostadsform (ägd eller hyresrätt) och härkomst registreras? Och sedan välja därifrån?
En obehaglig tanke, men hur ska man annars uppnå denna perfekta ”blandning” av olika barn?
Andra frågor uppstår, som vilka utbildningar rangordnas högst, är inkomst en viktigare variabel än bostad och så vidare.
Kösystemet är rättvist
Allt kokar ner till en sak – en rätt värdelös syn på barn.
Vi ska inte ta bort det enda system som på riktigt är rättvist – kösystemet, där just barn från sämre områden får en chans att gå i skolor i bra områden.
Och definitivt inte ersätta det med ett system som bygger på att barn inte är barn utan några slags politiska redskap vars blotta närvaro på en skola höjer andra barns resultat.
Av Rebecca Weidmo Uvell
Moderat opinionsbildare och författare
Premium
Premium
Premium