Socialdemokraternas svek mot folket går inte att svälja

Jag är traditionell socialdemokrat, kalla mig gärna betongsosse, skriver Jan Emanuel Johansson, som för första gången inte röstar på Socialdemokraterna.
Foto: ALEX LJUNGDAHL
Statsminister Magdalena Andersson (S).
Foto: Jessica Gow/TT

Många svek kan sväljas, men det som sker nu är oåterkalleligt. Socialdemokraterna har tappat verklighetsuppfattningen och för en politik för storstadens övre medelklassakademiker. Jag har kommit fram till den tragiska slutsatsen att jag inte kan rösta på mitt eget parti, skriver den tidigare S-ledamoten Jan Emanuel Johansson. 

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Det här är det jobbigaste politiska beslut jag någonsin tagit. Jag är traditionell socialdemokrat, kalla mig gärna betongsosse. Jag har varit medlem i partiet längre än jag inte varit det. Jag kommer fortsätta vara det, att slåss för socialdemokratin och målet att försöka rädda det som finns kvar av det trygga folkhemmet. 

Mitt parti har steg för steg lämnat socialdemokratin för att mötas med nyliberala Centern och folkföraktande Miljöpartiet. Jag har i intern opposition de senaste femton åren kämpat för att få mitt parti att bli sossar igen, både genom dialog och debatt. Men jag har misslyckats. 

Ett oförlåtligt svek

Många svek kan sväljas, men inte oåterkalleliga beslut som slår direkt mot våra egna led av både nya och gamla svenskar. Jag har kommit fram till den tragiska slutsatsen att jag inte kan rösta på mitt eget parti på grund av migrationspolitiken. Det är den allt annat överskuggande frågan, och går inte likt andra politikområden att ändra på genom att rösta i framtida val. Det som just nu sker är oåterkalleligt. 

Magda hade chansen att bygga sitt lag men valde de som redan misslyckats: Morgan, Strandhäll och Farmanbar.

Nästa rödgröna regering kommer driva den politik som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet kan komma överens om. Och då blir det mer migration – inte mindre. Det klarar inte Sverige, givet de enorma problem vi redan har på grund av femton år med västvärldens mest extremliberala migrationspolitik. 

Det är moraliskt felaktigt att i grunden omfördela från svenska skattebetalare till förmån för människor som, ofta på falska premisser, flyttat hit. Det går inte att moralisera över den enskilda individen. De är rationella, det är allena politikens fel. En politik som genererar en samhällsförändring som är till allvarligt men för vanligt folk. Det är också till men för verklighetens krigsflyktingar. Kvinnor, barn och politiska dissidenter riskerar att inte få det mottagande de förtjänar för att vi har misshandlat systemet. Kanske allra mest drabbas de nya medborgarna, som lämnas utan stöd i etableringsprocessen för att deras närområde kontinuerligt fylls på med nyanlända som mer akut än dem kräver resurser. 

Styrs av egenintresse

Jag pratar ofta med partivänner på olika positioner. Ofta är de besvikna på mig för min skarpa kritik mot partiet. Jag brukar säga att en sann vän är den som berättar när du beter dig illa även om du tar illa upp. De ”vänner” som jamsar med för att de hoppas på att kunna dra fördel av din vänskap är falska vänner. Magdalena Andersson är en bra person, med de karaktärsdrag som utmärker en god partiledare. Men. I varje givet tillfälle när partiet tvingats välja mellan vad som är bäst för ledningen och vad som är bäst för deras väljare, så har de valt det förstnämnda.

Man säljer in det som pragmatism, när det i själva verket är egenintresse. Det är mer eller mindre samma krets som styrt partiet sedan Göran Persson avgick. Ni vet vilka det är i både vänster och högerfraktionerna. Socialdemokraterna är i dag ett mycket mer liberalt parti än tidigare. 

Klimat- och miljöminister Annika Strandhäll (S) och Magdalena Andersson (S).
Foto: FREDRIK SANDBERG / TT

För medelklassakademiker i storstäder 

Utan att bli identitetspolitiker så kan man konstatera att de styrande har en verklighetsskild bild av hur Sverige ser ut, förmodligen för att de inte är en del av det. Övre medelklassakademiker från storstäder kommer till syvende och sist driva politik för övre medelklassakademiker från storstäder. Tidigare fanns facket som motvikt, men i dag är huvudkontoren i Stockholm mer upptagna med att uppfostra sina medlemmar än att företräda dem internt i partiet. 

Det behövs en ny generation politiker som inte är tyngda av de senaste decenniernas misslyckanden. Magda hade chansen att bygga sitt lag men valde de som redan misslyckats: Morgan, Strandhäll och Farmanbar. Sverige klarar inte fyra år till med personer som gör vad som helst för att få åka statsrådsbil. 

Därav, med stor sorg, kan jag inte rösta på mitt eget parti i detta val. Partiet behöver fyra år i opposition som vi kan ägna åt att hitta tillbaka till oss själva och rösta fram en helt ny ledning, där samtliga ansvariga för tidigare års misslyckanden är borta från makten. På så sätt kan vi komma tillbaka med förnyad styrka, och traditionell socialdemokratisk politik som gynnar den vanliga strävsamma, hederliga medborgaren. 


Av Jan Emanuel Johansson

Traditionell socialdemokrat i intern opposition

Är Jan Jönsson gängens värsta fiende? Debatt mellan Jan Emanuel och Jan Jönsson (L).