Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Socialdemokraterna behöver en Reinfeldt

Den nya underklassen har vuxit fram i politikens skugga, och det är Socialdemokraternas uppgift att lyfta fram dem i ljuset, skriver den Augustprisbelönade författaren Torbjörn Flygt.

Foto: P-A Jörgensen

Socialdemokratin restes en gång stabilt på en betonggrund. Men under flera decennier har det fått förfalla. Nu krävs en omfattande renovering, med moderna material och efter tidsenliga ritningar, skriver författaren Torbjörn Flygt.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Jag vill se en Fredrik Reinfeldt i socialdemokratin. Jag vill se en resning som kommer inifrån och spränger bort det gamla, trötta. En palatskupp av en ung, vital rörelse som vågar tänka nytt utifrån en förändrad omvärld, på samma vis som Reinfeldt & Co insåg att deras parti stod med näsan mot väggen och måste ändra riktning, tog makten och drev igenom sina tankar, i partiet och i svensk politik.

Det är fortfarande stål och skog som sätter mat på vårt bord, men vi lever inte längre våra liv i en industriell era. Jag vill se en rörelse som identifierar den nya tidens samhälle och en idé om hur vi ska leva i det. Krafter som pekar ut en riktning och har en förmåga att berätta varför den är relevant.

Men jag hör ingen som äger insikten, modet eller språket för det.

Den som kommit närmast är en före detta minister som föreslagit att det ska vara gratis att resa kollektivt i Stockholm.

Socialdemokratin är ett drygt hundraårigt bygge som en gång restes stabilt på en betonggrund. Men under flera decennier har det fått förfalla. Vad som krävs är en genomfattande renovering, med moderna material och efter tidsenliga ritningar. Till det arbetet har Stefan Löfven med sig en nyckel för att lufta elementen.

Jag tänker ofta på den franske regissören Robert Guédiguians utmärkta film Snön på Kilimanjaro, och hur väl den illustrerar även svensk socialdemokrati. Filmen gestaltar hur arbetarklassen fått det bättre genom hårt arbete och sociala reformer, men blivit blind för att en ny underklass tagit deras plats längst ner i samhällshierarkin. En underklass som inte är i närheten av deras välstånd – som de inte vill dela med sig av.

 

De nya moderaternas chefsideolog myntade ordet ”utanförskap”. Sedan använde den förra regeringen två mandatperioder åt att fylla det med innehåll, dvs människor.

Timanställda i bemanningsföretag, tiggare och hemlösa, taxichaufförer med orimliga arbetsvillkor... Den nya underklassen finns överallt. Den har vuxit i politikens skugga, och om inte socialdemokratin tar fram dem i ljuset, vem gör det då?

Vi vet att de senaste decennierna har klyftan mellan bemedlade och obemedlade vidgats katastrofalt, liksom att den ger näring åt främlingsfientligheten. Det är naivt att tro att de rikas förmögenhetstillväxt inte kommer fortsätta. Men måste klyftan vidgas än mer?

Den är en förmögenhetsförflyttning som varit möjlig utan protester tack vare att medelklassen kunnat vila trygg i förvissningen om att deras livsstil inte tagit några smällar. Det är först när medelklassen hotas som utarmningen av offentliga medel och mångmiljonrullningar rakt ner i fickorna på vårdens och skolans entreprenörer kommer att ifrågasättas. I det perspektivet har rut- och rotavdragen så klart varit geniala.

Att nervöst hålla på att laborera med procentsatser för avdragen är bara larvigt. Det är inte i avdragen som vare sig problem eller lösning ligger. Bara bestäm om de ska finnas eller inte, förklara varför och agera därefter.

 

Jag vill se en rörelse som förmår skapa anständiga villkor för den nya underklassen så att den kan lyfta sig ur misären och som kan förmedla varför det är angeläget också för oss andra. En utslagen människa är en förlust för oss alla. En vinst för samhället är en seger för mig som enskild.

Jag vill se en rörelse som vägrar att föra samtalet om invandring utifrån problem och kostnader. Jag vill höra om vilka möjligheter och vilken enorm rikedom den tillför ett levande samhälle.

Jag vill se en rörelse som talar om skolan som kunskapsbyggare. Som utbildningsminister förändrade Jan Björklund samtalet om skolan till att handla enkom om prestation och hur den ska vägas och mätas. Bokstavskombinationerna eleverna får på papper vid terminsslut saknar betydelse i samma stund som klockan ringer ut, men kunskaperna ska de bygga sitt liv av. Och de ska kunna göra det oavsett sociala förutsättningar och bakgrund.

Jag vill se en rörelse som bygger ett ekologiskt hållbart samhälle, och som ser kosten som en central rättvisefråga. Ingen annanstans definieras klass så tydligt som med vad vi äter. Det ska inte vara enbart en medveten medelklass förunnat att ha råd med en sund kost. Att återföra krogmomsen och använda pengarna till att i stället stödja ekologisk produktion och konsumtion vore ett litet steg, men i rätt riktning.

De nya moderaterna fick oss att tro på oss själva och att vi kan påverka våra enskilda liv.

Jag vill se en rörelse som får oss att tro på oss och att vi kan påverka vårt gemensamma liv.


Torbjörn Flygt, författare till bland annat "Underdog" om ett folkhem i förfall

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!