Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Snart kommer någon att dö

Emil Johansson. Foto: Privat.

Mina kolleger på avdelningen biter ihop. De hoppar över luncherna för att hinna med, rusar ännu snabbare mellan patienterna. Hoppas att inget går åt helvete, skriver undersköterskan Emil Johansson. 

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Jag har vad jag kan minnas aldrig skrivit en text av den här typen. Men nu känner jag att måttet är rågat. Med tårar brinnande bakom ögonlocken skriver jag detta.

Jag arbetar som undersköterska på ett sjukhus. En arbetsplats fylld av glädje och samarbete, men som på senare år har blivit allt mer stressig, full av tvivel och frustration. 

Man har valt att stänga vårdplatser på grund av den rikstäckande sjuksköterskebristen, med konsekvensen att varje sjuksköterska (och självfallet också undersköterskorna) får fler patienter att ta hand om och redan där ifrågasätts patientsäkerheten. Hur många liv klarar en människa av att försöka ha koll på innan något viktigt missas? Innan något ödesdigert händer? Allt fler och fler verkar det som, om vi ska kolla på kraven som sätts på oss i dag. 

Häromdagen hade jag ansvar över platsbeläggningen på min avdelning och fick på förmiddagen ett samtal ifrån akuten. "Du, jag är så ledsen, men du måste ta emot en patient till!" Jag frågar hur detta ska gå till, vi har redan fler patienter än vad som sagt är okej, hur ska jag kunna ta emot ännu än? Och samtidigt garantera säkerheten för mina andra patienter? Kollegan som ringde ber om ursäkt igen, jag hör smärtan i hennes röst men det finns inget hon heller kan göra. Vi båda vet det, vi båda står där maktlösa.

 

LÄS MER: Vi orkar inte arbeta mer än vi redan gör 

 

Mina kolleger på avdelningen biter ihop, hoppar över luncherna för att hinna med, rusar ännu snabbare mellan våra patienter, hoppas att inget går åt helvete. Hoppas.

Vi som var bemanningsansvariga sliter under tiden som djur. Ringer till alla kolleger som var lediga. Försöker bemanna upp inför natten. Vi tröstar varandra och försöker lugna våra tvivel. Förhoppningsvis klarar vi av denna dag och en till...

Anledningen till varför jag skriver detta är egentligen otroligt naivt, men någonstans hoppas jag att du politiker med någon form av inflytande ser detta. En dag kanske du är den där sista patienten som tvingas läggas in även då vi egentligen inte har möjlighet att ta hand om dig. En patient vi inte hinner hjälpa för att det redan trycker på från alla håll och kanter. Kanske du makthavande politiker då inser att det inte var rätt sätt att lösa situationen, att tvinga in fler och fler patienter tills dammen brister och något allvarligt händer. En dag kanske du inser, att vi inte kan sträckas ut längre, att vi kommer gå att sönder och systemet kommer fallera. En dag kanske du förstår. Förhoppningsvis en dag, innan det är för sent.

 

Emil Johansson

Undersköterska

Den här texten har tidigare publicerats på skribentens facebooksida.