Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Snart får jag dödshjälp och mitt lidande tar slut

Ålderdom kan inte behandlas. Självvald dödshjälp innebär den levande människans frihet att välja sitt livsslut, skriver Elisabet Abelin-Norell.
Foto: SHUTTERSTOCK
Elisabet Abelin-Norell, 84, är legitimerad läkare med ett yrkesliv som barnneurolog bakom sig.
Foto: Björn Abelin

Ålderdomens härjningar har stängt mig ute från livet. I april reser jag till Schweiz för att få frivillig dödshjälp. 

Dödshjälp innebär att inte skada den lidande människan ytterligare – varför motarbetar många av mina kollegor detta? skriver Elisabet Abelin-Norell, leg. läkare.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Professor Johan Cullberg har i en mycket tänkvärd artikel i Dagens Medicin 9/8 2019 hävdat att ”Det är skillnad på självmord och assisterat döende”. Han skriver också att det inte finns någon motsättning mellan mellan frivillig dödshjälp och mottot ”suicide zero” :

”En självmordshandling för oss in i psykiatrins allra mest centrala rum. Självmordet innebär att drastiskt förkorta det egna livet. Vanligtvis föranleds det av en djup depression eller annan allvarlig psykisk störning. Det innebär att man föregriper ett döende som inte skulle vara aktuellt annars. Man förmår inte invänta möjligheten att livet kan vända i en bättre riktning och förkortar därför drastiskt sin levnad. Ett självmord är därför en katastrof för efterlevande som plågas – ibland livslångt – av saknad och skuldkänslor.”

Jag har förlorat all livskvalitet

Jag är 84 år, var yrkesverksam som barnneurolog, och har sedan ca 15 år en svårartad form av åldersbetingad degeneration av gula fläcken i ögonen samt en hörselnedsättning som kräver hörapparat. Jag har utvecklat en avancerad synnedsättning, där jag - trots den mest avancerade IT-teknologi - förlorat all livskvalitet. Att jag inte kan handla, laga mat eller städa bekymrar mig inte. Jag har hjälp. Men att jag inte kan läsa eller förstå vad jag hör av syntetiskt tal utan att lyssna flera gånger åtföljt av att ögonen sveper över en uppförstorad textrad, detta är en förlust av livskvalitet som ger psykisk smärta. Denna psykiska smärta har ingenting med ”depression” att göra.

Enda möjligheten blir att vända sig till Dignitas i Schweiz. Jag har gjort det och fått ”grönt ljus”.

Ålderdomens funktionsnedsättande härjningar har stängt mig ute från livet, gjort mig livshindrad men inte livsnedsatt. Jag lever men utan att kunna delta i livet. Utestängd från att kunna känna igen de uttryck för liv som förmedlas från fysiska personer eller litteratur via syn och hörsel.

Jag vill dö levande. Ålderdom kan inte behandlas, i varje fall inte ännu. Självvald dödshjälp innebär den levande människans frihet att välja sitt livsslut. Dödshjälp innebär att inte skada den lidande människan ytterligare.

Läkarförbundet förstår inte

Varför kan Läkarförbundet inte inse att den palliativa vården är otillräcklig för alla fysiskt lidande? Varför kan inte Läkarförbundet inse att det finns en psykisk smärta som kan vara lika svår som den fysiska? Varför motarbetar många av mina kollegor frivillig dödshjälp? 

Enda möjligheten blir att vända sig till Dignitas i Schweiz. Jag har gjort det och fått ”grönt ljus”, jag kommer under april 2020 att få frivillig dödshjälp, det som i Sverige inte ens utreds och som bekämpas av vissa läkare, vilkas främsta uppgift enligt dem själva är att ”inte skada”. Varför inte i stället arbeta för mer neurovetenskaplig forskning så att man kanske kan bättre förstå också åldrandets psykiska smärta, som inte har något alls med depression att göra?

”Nil nocere” borde bejaka det självvalda livsslutet.


Av Elisabet Abelin-Norell

Leg. läkare