NY PÅ JOBBET. Katri Linna är den nya diskrimineringsombudsmannen. Håkan Eriksson och Jacob Rennerfeldt vill att hon ska få ett renodlat uppdrag, där myndighetsutövning inte blandas ihop med opinionsbildning.
NY PÅ JOBBET. Katri Linna är den nya diskrimineringsombudsmannen. Håkan Eriksson och Jacob Rennerfeldt vill att hon ska få ett renodlat uppdrag, där myndighetsutövning inte blandas ihop med opinionsbildning.

Snart är vi alla diskriminerade

Publicerad
Uppdaterad
Bara en tiondel av befolkningen anses inte behöva särskilt skydd mot diskriminering, skriver författarna Håkan Eriksson och Jacob Rennerfelt: "Diskrimineringskulturen ger olika grupper grund för att hävda sin särställning utifrån den offerroll som ges dem. Intoleransen frodas och anspråken på omgivningens anpassning blir närmast omåttliga." "Den nya diskrimineringsombudsmannen Katri Linna bör få ett renodlat uppdrag, där myndighetsutövning inte sammanblandas med opinionsbildning."
Expressen getinglogga
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.
Det har utvecklats en diskriminerings-kultur i Sverige, som är överkänslig, egocentrisk och intolerant till sin natur. Den ställer grupp mot grupp och uppmuntrar till splittring och motsättningar. I dag är det bara en dryg tiondel av befolkningen i Sverige som inte anses behöva särskilt skydd mot diskriminering.
Diskrimineringskulturen bygger på falska premisser.
Intentionerna måste sägas ha varit goda när Sverige införde lagar mot diskriminering och skapade särskilda, statliga ombudsmän med uppgift att driva opinionsbildning mot diskriminering. Det är de säkert fortfarande, när vi nu fått en sammanhållen myndighet för diskrimineringsfrågor. Alla medborgare ska garanteras lika behandling.
Men kanske var det i detta val av betoning som vi tog fel väg. En princip om likabehandling är nödvändigtvis inte samma sak som bekämpning av diskriminering. Särskilt om det utvecklas en diskrimineringskultur, där utpekade grupper hävdar särskilda rättigheter och där gränsen för vad som faktiskt är diskriminering hela tiden flyttas och där varje grupp hävdar sin särställning på allt mer besynnerliga sätt.
Diskrimineringskulturen ger olika grupper grund för att hävda sin särställning utifrån den offerroll som ges dem. Den ena gruppen kan hävda att man är mer skyddsvärd än den andra och att man upplever sig mer kränkt än någon annan. Intoleransen frodas och anspråken på omgivningens anpassning blir närmast omåttliga.

I diskrimineringskulturens spår hittar man mannen som vägrar ta en kvinnlig arbetsgivare i hand, får sin a-kassa indragen och anmäler arbetsgivaren till DO, då han anser sig diskriminerad på religiös grund. Här finns ordföranden i RFSL som kallar kärnfamiljen för "homofobisk". Här finns aktivisten på den statligt understödda diskrimineringsbyrån som anmäler en glass för att var rasistisk. Här finns kvinnorna som ansåg att det var könsdiskriminerande att de inte fick bada topless i det kommunala badhuset.
Här finns kvinnorna som ansåg det vara etnisk diskriminering att de inte fick bada fullt påklädda, från topp till tå, på det kommunala badhuset. Här finns den statliga ombudsmannen som likställer homosexuellas situation i Sverige på 2000-talet med de svartas situation i det rassegregerade USA i början av 1900-talet. Alla uppmuntrade och med stöd av en statligt finansierad diskrimineringsindustri som omsätter miljardbelopp.
Detta späs på av en allt tunnare soppa, en slags diskrimineringsinflation, där allt fler grupper anses i behov av särskilt skydd i lagen.
I Sverige är de som anses särskilt skyddsvärda fler än dem som inte är det. De som inte omfattas utgörs av en skara av vita, medel- ålders män som är protestanter, heterosexuella, utan funktionshinder och som behärskar svenska, inte har någon kontroversiell politisk åskådning eller särpräglat socialt ursprung eller något större belopp av pengar på banken. De är dock inte fattiga.

Dessa män är dessutom tydliga i sin könsidentitet och har en traditionell familjebildning. Och de ser ganska bra ut. Grovt räknat, handlar det bara om runt en dryg tiondel av befolkningen. Det är en inflation som knappast kan stärka respekten för diskrimineringslagarna.
Allt detta sammantaget, riskerar att slita på det sociala kapitalet i Sverige. Om diskrimineringskulturen hela tiden får nytt bränsle från staten kommer tilltron till det gemensamma sannolikt att minska och motsättningarna mellan olika grupper och individer att öka. Vad händer med Sverige då?
Diskrimineringsindustrins alarmistiska tonläge kan behöva ifrågasättas. Ett exempel kan tas från Jämo:s års- redovisning 2005, där ombudsmannen hävdar att "tiotusentals människor, i huvudsak kvinnor, i sina dagliga liv, utsätts för diskriminering i arbets- livet". Ett annat exempel kommer från DO, som i årsredovisningen från 2003 menar att "antidiskrimineringsarbetet är närmast obegränsat".

Vår kartläggning, som bygger på diskrimineringsombudsmännens egna årsredovisningar från åren 2003- 2005, visar att Arbetsdomstolen, AD, inte avgjort mer än ett tiotal ärenden som drivits av ombudsmännen. Och med några få undantag har ombudsmännen förlorat målen. Till exempel, så lyckades Jämo 2005 påvisa köns-diskriminering i två ärenden, möjligtvis tre, om man inkluderar ett ärende som var förklarat som vilande.
Under 2003 meddelade AD dom i fyra ärenden som DO drev. I samtliga fall avslog Arbetsdomstolen DO:s talan. Mellan åren 2003 och 2005 har 40 ärenden avslutats som drivits av Homo. Inte i ett enda ärende har Homo haft framgång i AD.
Här finns med andra ord ett stort glapp mellan retorik och statistik.

En första slutsats är att den nya diskrimineringsombudsmannen Katri Linna bör få ett renodlat uppdrag, där myndighetsutövning inte samman- blandas med opinionsbildning. En andra är att staten och våra politiker inte kan ge nytt bränsle till ett synsätt som riskerar att så split mellan olika grupper i vårt land. En tredje är att vi bör lämna diskrimineringskulturen bakom oss, och istället arbeta för en rättvisa som präglas av jämlikhet. I ett Sverige där alla faktiskt är lika mycket värda.

HÅKAN ERIKSSON
JACOB RENNERFELDT
Håkan Eriksson och Jacob Rennerfelt är aktuella med boken "Folkhemmets balkanisering - diskriminerings- kulturens baksida" som släpps på onsdag.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag