Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Smusslandet hotar polisens förtroende

"Polisen måste därför tillåta insyn även om det finns en risk att kriminella utnyttjar de svagheter som blottas", skriver Matti Larsson.Foto: Stefan Söderström

Den som utövar offentlig makt ska inte kunna uppträda anonymt - tyvärr ställer inte polisen upp på denna demokratiprincip, skriver Matti Larsson.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

I slutet av förra året dog en person i samband med ett polisingripande på Gotland. Polisen hade använt pepparsprej mot den misstänkte och Radio Gotland ville veta om de inblandade poliserna gått den obligatoriska sprejutbildningen. I så fall borde de finnas med på listan över Gotlandspoliser med rätt att bära pepparsprej. Men längre än så kom inte Radio Gotlands granskning. Polisen hemligstämplade listan med hänvisning till att den var en försvarshemlighet.

Formellt sett är nämligen polisen en del av totalförsvaret och enligt polisens resonemang utgör varje lista med poliser därmed en potentiell fara för rikets säkerhet.

MATTI LARSSON.Polisen har av samma skäl hemlighållit mejladresserna till anställda vid polismyndigheten i Jönköpings län liksom lönelistan för cheferna vid polismyndigheten i Hallands län. Polisens interna telefonlista, som förr fanns på varje nyhetsredaktion, är numera också topphemlig.

Det finns till och med polismyndigheter som hävdar att det är hemligt vilka poliser som anmäler brister i den egna verksamheten. Samlar man på sig tillräckligt många sådana anmälningar kan de användas för att kartlägga poliskåren, menar de.

Är det verkligen av omsorg för rikets försvar som polisen är så flitig med hemligstämpeln? Knappast.

Inte i något av dessa sekretessbeslut har polisen förklarat på vilket sätt fienden kan använda informationen för att underminera landets försvarsförmåga. Syftet med hemlighetsmakeriet synes snarare vara att skydda den egna personalen från kritisk granskning eller att "skydda" de anställda från att bli kontaktade av journalister. För alla förfrågningar ska numera kanaliseras till polisens utsedda presskontakter vars uppgift är att förmedla en positiv bild av polisen.

Det märkliga är att Försvarsmakten, som har det direkta ansvaret för rikets försvar, inte alls är lika hemlighetsfull när det gäller den egna personalen. Nyligen begärde vi - och fick inom kort ut - en lista med namnen på 590 yrkesofficerare vid Försvarsmaktens högkvarter.

Ibland tycker till och med polisen att försvarssekretess känns långsökt och då är det i stället "risk för kartläggning" som används som sekretessgrund. Resonemanget går i korta drag ut på att skenbart harmlösa uppgifter kan bli avgörande pusselbitar när kriminella kartlägger polisens arbete. Det säger sig själv att den sekretessgrunden kan användas för att sekretessbelägga precis vad som helst.

Och det är just så den används.

I mars förra året beordrade Uppsalapolisen att Hjulstabron skulle öppnas för att stoppa två misstänka i en bil. De båda misstänkta körde över brokanten och dog. En journalist ville ta reda på om det ansvariga befälet togs ur tjänst eller tilläts jobba vidare. Journalisten begärde därför ut information om vilka personer som hade tjänstgjort som vakthavande befäl under ett antal nätter efter dödsolyckan. Uppsalapolisen avslog med hänvisning till att informationen kunde användas av kriminella för att kartlägga polisens verksamhet.

Varken polisen eller kammarrätten, som prövade överklagandet, bemödade sig att förklara vilken slags kartläggning det kunde handla om.

Flera av polisens sekretessbeslut har överklagats och prövats av kammarrätterna. I ett fåtal fall har domstolarna upphävt sekretessen men i regel fastställs polisens beslut utan närmare motivering. Domstolarna hänvisar närmast slentrianmässigt till samma gamla praxisavgöranden oavsett om dessa avser jämförbara förhållanden eller inte.

Att polisen vill dölja sina svaga punkter och blinda fläckar för kriminella är förståeligt. Samtidigt har vi en offentlighetsprincip som syftar till att sätta ljuset på just de svaga punkterna så att de kan åtgärdas.

Det kan vara smärtsamt att dela ansvaret för egenkontroll med medborgarna, men det råder ingen brist på exempel som visar hur framgångsrikt systemet med offentlighetsprincipen har varit.

Polisen måste därför tillåta insyn även om det finns en risk att kriminella utnyttjar de svagheter som blottas.

I längden kommer hemlighetsmakeriet vara mer skadligt både för brottsbekämpningen och för allmänhetens förtroende för polisverksamheten. Det vore därför från ett samhällsperspektiv önskvärt om rikspolischef Bengt Svensson till sin efterträdare överlämnade en myndighetskultur där öppenhet och insyn i vart fall inte är mindre än när han själv tillträdde.

 

MATTI LARSSON,

Chefredaktör på Nyhetsbyrån Siren och har skrivit böckerna "Svensk Maffia - en kartläggning" och "Svensk Maffia - fortsättningen".