Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sluta spring på var eviga skolavslutning

Barnen måste få lära sig att växa upp i fred, skriver David Eberhard, psykiater och författare. Foto: Henrik Montgomery/TT och Pysse Holmberg

En total inflation i påkostade barnkalas.

Ett evigt springande på dagis- och skolavslutningar.

Vi föräldrar gör barnen en otjänst när vi vadderar deras tillvaro och gör oss obligatoriska i varje del av deras uppväxt, skriver David Eberhard.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Det är bråda dagar för småbarnsföräldrar nu i juni. Ja, det är bråda dagar för alla föräldrar faktiskt. Och när jag tänker efter är det nog inte heller bara i juni. Hela majs alla helger och minst halva aprils har gått åt till diverse födelsedagskalas.

Det ena är mer påkostat än det andra och barnen ska roas in i minsta detalj.

Är det inte laserfortet eller bowling för de större så är det museum eller äventyrsbad. Och för de mindre ordnas kalasen på lekland, danspalats eller McDonalds.

Vartenda barn ska fira varenda födelsedag och minst halva dagis eller skolklassen ska vara med. Det är fint för barnen heter det. De ska minsann känna sig älskade och sedda på sina stora dagar. Fast man undrar hur långt det kan gå.

 

På mina mellanbarns skola har man tröttnat. Man samlar ihop alla barnens födelsedagar, från februari till juni och firar dem tillsammans vid ett tillfälle i slutet av terminen. Annars skulle man väl inte ha tid att bedriva någon undervisning. Innan man införde detta var sannolikt glasskontot så stort att det riskerade att inverka menligt på läromedelsbudgeten. Problemet är att föräldrarna inte är lika pragmatiska. Och det är inte deras fel. Hela kulturen drar åt samma håll. Om man inte ger sina barn minst ett hejdundrandes kalas per år kan man lika gärna abdikera som vuxen förebild.

Själv minns jag mitt nioårskalas som om det var i går. Man kan fråga sig varför. Ett nioårskalas är väl inget att hurra för.

Men det var det för mig. På den tiden hade man nämligen inte kalas i tid och otid och det var en stor dag när jag äntligen fick hålla det. Jag hade aldrig gjort det dessförinnan. Dagens barn kommer garanterat inte komma ihåg alla kalas de varit på eller hållit under sin barndom. De är helt enkelt för många.

Saker blir inte festligare för att man gör dem om och om igen, tvärtom. Om man får allt man pekar på vill man i allmänhet bara ha mer. Och inflationen i barnkalas är ett symptom på detta.

 

  Ett annat symptom på en allmänt överdriven föräldraroll som snarare skämmer bort barnen än gör dem förberedda för vuxenlivet är det eviga springandet på dagis- och skolavslutningar.

Själv minns jag hur min mamma lämnade mig i skolan på uppropsdagen i årskurs ett på lågstadiet. Nästa gång jag såg henne i skolan var när jag tog studenten i trean på gymnasiet.

Idag förväntas föräldrar inte bara komma på de obligatoriska avslutningarna vår och höst. De ska också delta i diverse olika föräldrafika, i luciafirande, valborgsläsk, påskäggsparty och vårdagjämningsfester. Man ska äta våfflor med barnen, och pannkakor och glass. Sen ska man ha trädgårdsfester, löpardagar och allt möjligt annat. Och man förväntas vara entusiastisk.

Men är detta verkligen förälderns viktigaste uppgifter? Att ordna kalas och springa på skolavslutningar? Inget ont i aktiviteterna i sig (bortsett från att mängden av dem riskerar att leda till utmattningssyndrom). Men är det inte ett tecken på att vi faktiskt snarare skämmer bort våra barn än att vi verkligen bryr oss.

Vi vadderar deras tillvaro och gör oss obligatoriska i varje del av deras uppväxt, även i de delar och på de platser där vi inte borde vara (inte så ofta i alla fall).

Barnen klarar nog att gå ut årskurs fem eller tre utan att en massa föräldrar ska bevittna någon form av dansframträdande eller teaterpjäs. Det kanske rentav är bättre för barnen om föräldrarna i stället går och jobbar. Dels för att det drar in mer pengar till familjen än att behöva ta flexledigt i tid och otid.

Och dels för att barnen får lära sig att växa upp i fred. Utan några låtsaskompisar förklädda till föräldrar som står och ger stående ovationer för allt barnen gjort – vare sig det är något bra eller dåligt.

 

David Eberhard, psykiater och författare

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!