De hatar Reinfeldt med samma intensitet som de en gång hatade Palme. De arga 40-, 50- och tidiga 60-talister, i huvudsak män, som nu utgör Sveriges ultranationalistiska kärna.
Han har förstört vårt land och vår framtid. Han har, enligt dem, med vett och vilje släppt in en hoper analfabeter som nu kräver sharialagar, vägrar jobba, våldtar, och förmodligen planerar terrordåd.
Hatet är massivt och oförlåtande. Det finns inga nyanser. Övertygelsen förstärks av att alla de känner tycker som de.
Deras raseri och känsla av att vara förrådda vet inga gränser. Som förfördelade tonåringar kräver de ursäkter från partiledningen, men förklarar samtidigt hånfullt att en ursäkt aldrig kan kompensera dem för det svek regeringen Reinfeldt utsatt dem för, och de som varit förtroendevalda skriver spaltmeter om hur “förtryckta” de känt sig, och förklarar att det är därför de inte lyckades utföra det de valts till: att stå upp för vad de anser vara en god, moderat politik.
LÄS MER: Reinfeldt intervjuar krigshetsare i SVT
Varför någon av oss oavsett uppfattning skulle omvälja en sådan feg representant begriper jag inte. Är det något jag förväntar mig av den som får mitt kryss på en valsedel är det att den törs ta strid när det behövs.
Det finns en moderat dröm att vinna tillbaka dessa arga, bittra män från SD. Om vi bara stryker dem lite medhårs kanske de röstar på oss igen, går tankegångarna. Jag tror inte det går att få tillbaka dem, och jag anser inte att vi behöver dem heller. Under det senaste året har opinionssiffrorna i princip cementerats. SD växer inte längre – de nådde sin höjdpunkt i december 2015.
De som tycker som SD har redan gått dit, och de flyttar inte på sig. Vi behöver nog acceptera att ungefär 15-20 procent av svenska folket faktiskt tycker att Sverige blir sämre av invandring, och vi som inte håller med behöver formulera vår väg framåt utan att ta hänsyn till dem.
Att resonera runt vilka siffror Moderaterna “borde” ha haft i opposition givet regeringens impopularitet blir meningslöst, eftersom förflyttningen av kanske åtta procentenheter till SD förmodligen var oundviklig. De åtta ryms inte längre i samma parti som vi övriga 20-25. Vi är för olika. Vår break-up var nödvändig, och vi behöver glömma dem och gå vidare.
LÄS MER: SD kommer att få minst 25 procent 2018
Vi som tar avstånd från främlingsfientlighet och som tror på ett öppet Sverige behöver sluta sörja de partimedlemmar som lämnat oss, och i stället samla ihop oss och formulera en ny väg framåt utan dem. De var ändå inte särskilt trevliga ens runt frågor där vi var överens, och inte sällan fick vi skämmas över dem, när de uttryckte sig rasistiskt eller HBTQ-fientligt. De passar bättre med Kent Ekeroth och Björn Söder än med oss. Bitterhet och främlingsfientlighet ploppar inte bara upp från en dag till en annan för att SD finns och erbjuder ett sådant alternativ.
Den fanns där hela tiden, och den kommer inte att försvinna. Varför ska vi dras med dessa personer i våra led? Vad tillför de, förutom procentenheter i valet?
Nu är det dags att gå vidare med partikamrater som tror på ett välkomnande Sverige, och satsar på att locka mittväljare från S i stället. Det gör vi med en ansvarsfull och inkluderande politik enligt god moderat tradition.
Helena Trotzenfeldt
Författare, debattör och medlem i Moderaterna
