Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sluta gnäll arbetarrörelsen – säg vad ni vill göra i stället

Kritiken kommer från erfarna fackföreningsledare och uppburna ledarskribenter. Men när man väntar på att få höra lösningar kommer inte ett pip, skriver Stig-Björn Ljunggren. Foto: Adam Ihse / TT
Stig-Björn Ljunggren är S-märkt statsvetare, författare och debattör. Foto: Patrik Österberg/TT / Patrik C Österberg / IBL/IBL

Många är de erfarna fackföreningsledare och S-märkta ledarskribenter som ägnat våren åt att gnälla på Socialdemokraterna. Men när kan man se någon dra en slutsats utöver att försvara den tid som varit, skriver S-debattören Stig-Björn Ljunggren.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Jag har nu läst ett antal debattartiklar från folk inom arbetarrörelsen som kör ungefär samma tema: Januariöverenskommelsen är ett elände, Socialdemokraterna går inte att känna igen, arbetarklassen, rättvisa, jämlikhet, bla, bla, det behövs ett projekt… 

Och så mot slutet, när artikelutrymmet för den långa beklagande litanian är på upphällningen, väntar sig läsaren ett tydligt ställningstagande: Ska Socialdemokraterna lämna eländesregerandet och låta oppositionen leda landet? Eller sitta kvar och ratta detta blabla-elände?

Men, om det får vi inte höra ett pip. Plötsligt förvandlas dessa radikala progressiva världsförbättrare till tystlåtna fegisar. 

De som mest av allt bevisat att de inte känner igen partiet är de som lämnat Socialdemokraterna. Och då inte för partier som har höjda skatter på dagordningen.

Begripligt med survin, men det räcker inte

Några av dem kan vi förlåta, eftersom de bara vill beklaga sig, vilket måste vara tillåtet. Jag har beklagande druckit mycket survin i mina dagar utan att kunna göra något bättre. Men de flesta av dessa debattörer är erfarna fackföreningsledare, högt uppburna ledarskribenter, några har till och med ansvar för partiets ledning, eller är före detta riksdagsledamöter, som i stort sett blev invalda på Tage Erlanders tid, och som vet vad det handlar om. 

De borde klara av att leverera en tydlig slutsats.

Men kanske finner vi här den verkliga förklaringen till socialdemokratins problem – det är inte att partiledningen efter att ha räknat mandaten inser att de måste bola med fienden för att få något gjort – utan att arbetarrörelsen inte riktigt vet vad de ska göra utöver att försvara det gamla folkhemmet. 

I opposition mot tiden

Det är inte en opposition mot den förda politiken som debattinläggen grundar sig i. Utan en opposition mot att 1900-talet har försvunnit. Denna tunna vattvälling gör i sin tur att den socialdemokratiska partiledningen kan nöja sig med att vara samhällskunskapslärare och förklara för opponenterna att ”det ni säger är jätteintressant, men det saknas mandat i riksdagen, annars kanske….” 

Eller som finansminister Magdalena Andersson sagt: Det är inte vi betongsossar som är partiets problem, utan bristen på mandat.

Då kommer opponenterna med ett resonemang som kan lösa ut detta. De säger ungefär så här: Arbetarklassen har gått till högern därför att Socialdemokraterna inte har gått till vänster.

Men vi får ingen förklaring till hur tusan detta hänger ihop.

Gå till vänster för att fånga dem från höger 

Sen fortsätter opponenterna: För att vinna tillbaka arbetarklassen från högern måste Socialdemokraterna ta sig bort från mittenpolitikens dimmiga dalar och gå vänsterut. Således, genom att förflytta sig ungefär där Vänsterpartiet befinner sig, fast parkerade på i stort sett samma låga procentsats som de senaste 100 åren, så kan Socialdemokraterna bli stora igen.

Logiken är inte glasklar. 

Diskussionsinläggen tar ofta fasta på att socialdemokratiska väljare inte känner igen partiet längre. Men de som mest av allt bevisat att de inte känner igen partiet är de som lämnat Socialdemokraterna. Och då inte för partier som har höjda skatter på dagordningen. Eller mumlar försiktigt i migrationsfrågorna. 

 

Av Stig-Björn Ljunggren

S-märkt statsvetare, författare och debattör