Slut på dominans för Socialdemokraterna

Christer Isaksson är politisk skribent och författare.

Först när Socialdemokraterna kan se sig som ett parti som andra finns möjlighet att återfå kraft, skriver Christer Isaksson.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Politisk makt utgår från förmågan att uppfatta samhällsproblem i tiden och kunna formulera adekvata svar på människors oro och frågor. Detta var Socialdemokraterna oerhört bra på under decennier. Det började med jämlikhet och solidaritet och fortsatte med kortare arbetstid, barnbidrag, skola för alla, välfärd, arbetsmiljölagar osv. Under 1900-talet kom vi alla att tänka socialdemokratiskt. Som synonymt med välfärd kunde de flesta till och med fördra höga skatter - vårt välstånd var något unikt och något att vara stolt över.

Under 1990-talet tog den socialdemokratiska samhällsmodellen mycket stryk. Verkligheten, i form av en tuff ekonomisk sanering, piskade både självförtroende och delar av makthegemonin. Friskolor, fritt skolval, minskad offentlig sektor med mera förvirrade genom att gå på tvärs med traditionell socialdemokratisk retorik.

Senast borrade Fredrik Reinfeldts styre 2006-2014 djupa hål i den socialdemokratiska själen. Alliansens privata alternativ, småföretagarpolitik, arbetslinje, jobbskatteavdrag, skattesänkningar, utnämningspolitik och så vidare fick Socialdemokraternas makthegemoni att vittra från insidan. Vi anpassade oss alla till en ny verklighet.

Socialdemokraternas makt över svenskarnas politiska tänkande är över. Makthegemonin är förbi. Vi väljare har slutat tänka socialdemokratiskt. I en global och öppen värld är svenska väljare friare i tanken än för 20 eller 10 år sedan. Den utvecklingen lär fortsätta. Andra politiker och partier utgår inte längre från en socialdemokratisk världsbild när politik ska formuleras.

Detta är inte en verklighet enbart för alliansens politiker, sverigedemokrater och miljöpartister. Bilden förtydligas av socialdemokratiska toppolitiker i ett bokprojekt som jag jobbat med under senare år. Flertalet markerar att valet 2014 var sista chansen för Socialdemokraterna att kunna återupprätta rollen som ledande inspiratör i svensk politik och inför svenska väljare. En förlust i valet, följt av utanförskap i ytterligare fyra år, skulle för lång tid, kanske för evigt, hota Socialdemokraterna som stort parti.

Denna ödesmättade förutsägelse ökar förståelsen för Stefan Löfvens iver i september inför regeringsprojektet. Den är också en ingrediens i den föreställning vi bevittnat sedan dess och som kulminerade med beskedet om nyval i onsdags. Vi har inte längre ett parti i Sverige som står över de andra. Det finns inte längre ett parti som kan säga: Vi är inte ett parti som alla andra! Övriga partier agerar numera utan att snegla på eller anpassa sig till Socialdemokraterna. Detta gäller från moderater till vänsterpartister. Det gäller inte minst Sverigedemokraterna. Denna faktor är en viktig del av Sveriges nya politiska landskap och den spelplan som politiker har till förfogande.

Stefan Löfvens försök att återupprätta Socialdemokraternas betydelse misslyckades grovt. Med extravalet i mars ges en repris av sista chansen. Men ett lyckat utfall kommer att följas av nya prövningar: Nästa steg blir löftet om Europas lägsta arbetslöshet. Hur han lyckas med detta avgör det gamla partiets ställning hos väljarna.

Stefan Löfven färdas dessutom mot framtiden med ett parti med skadat självförtroende, skev självbild och försämrad förmåga att läsa kartans detaljer. Detta är brister efter enorma ledarproblem och minskat väljarstöd från 45 till 30 procent.

För inget annat parti är det något fel med 30 procent. I det öppna Europa är ett sådant valresultat snarare synonymt med framgång. Dessutom är det ett demokratiskt sundhetstecken att ett parti inte växer sig för stort.

Först när Socialdemokraterna accepterat 30 procent och kan se sig som ett parti som andra finns möjlighet att återfå kraft.

Christer Isaksson

Politisk skribent och författare