Miljöpartiet har som bekant flugit in i hård turbulens, som nu har lett till det ena språkrörets avgång. Två högt uppsatta företrädare, Mehmet Kaplan och Yasri Khan, fick schavottera i medierna för sina middagsgästers respektive hälsningsritualers skull.
I mitt tycke har onödigt mycket fokus legat på ytligheter av nämnda slag, när det väsentliga är vad dessa herrar egentligen vill åstadkomma med sina politiska engagemang.
Partiet har å andra sidan bäddat för sin egen kris. När man vill vara rörelsen för samtida hippies och doktrinära feminister och därtill har viss svaghet symbolpolitik – Romson har ju själv vägrat att skaka hand med en viss partiledare i riksdagen – blir det förstås svårt att förklara en sådan sak som att partistyrelsekandidaten vägrar ta kvinnor i hand.
Nåväl, det finns en annan och betydligt större aktör som har kommit oförtjänt lindrigt undan under senaste tidens räfst, nämligen svenska staten.
Den mest iögonfallande likheten mellan Kaplan och Khan är inte deras religiösa tillhörighet, utan deras karriärer inom skattefinansierade organisationer.
LÄS MER: Nytt språkrör räddar inte opinionssiffrorna
Kaplan har varit ordförande i Sveriges Unga Muslimer och aktiv inom flera närbesläktade föreningar, vilka tar emot rikliga bidrag från oss skattebetalare genom Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF). En av de närstående föreningarna, Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa, är ett projekt som Khan har lett från starten fram till i dag. Det räcker att gå in på MUCF:s hemsida för att se vilket miljonregn som har strilat över dessa klubbar genom åren. Och det räcker att ha följt med en liten smula i samhällsdebatten på sistone för att se att klubbarnas agendor är helt i linje med Kaplans och Khans handel och vandel.
Till detta kommer bidragstilldelningen från andra myndigheter, liksom de pengar som skickas till trossamfunden från den instans som enkom är inrättad för detta ändamål: Nämnden för statligt stöd till trossamfund.
Frågan om offentliga stöd till föreningar är principiell och gäller verkligen inte bara de bidrag som skickas till muslimska organisationer. Bara MUCF omsatte över en halv miljard kronor år 2015. I och med att staten har bestämt sig för att skicka skattemedel till privata sammanslutningar, kommer emellertid frågan om villkorande av medlen upp när det visar sig att mottagarna främjar sådant som strider mot grundläggande värden i det svenska, demokratiska samhället.
Måste vi inte rimligen göra en ingående kravspecifikation innan vi skickar miljoner till höger och vänster?
LÄS MER: Om islamism är problemet – varför får då Fridolin sitta kvar?
Ovanstående fråga sammanfattar dock det osunda i den närmast incestuösa omfamningen mellan stat och civilsamhälle. Jag skulle vilja vända helt på kuttingen. Om vi bara slutade att slänga våra skattepengar efter allsköns privata klubbar, behöver vi inte bry oss det minsta om deras gästlistor, inbjudningar och hälsningsritualer. Varför kan inte vuxna människor själva finansiera sina föreningar och trossamfund?
Hela detta konglomerat av skattefinansierat ”civilsamhälle” är ingenting annat än statliga utskott utan reellt behov av medlemmar, där ett nytt frälse finner sin försörjning och kan växla mellan poster i ”civilsamhället” och statliga befattningar. Jag säger bara en sak: stäng kranen.
Låt ett nytt föreningsliv få spira underifrån och låt den korrupta överbyggnaden falla. Därefter får Mehmet Kaplan gärna dinera med Hin håle själv och Yasri Khan ta emot kvinnligt besök iförd rymddräkt.
Ilan Sadé
Jurist och ledamot av Borgerlig framtids partistyrelse
Premium
Premium
Premium