Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Slå ihop alliansen till ett enda parti

Enade. Den potentiella vinsten med ett stort alliansparti är enorm, menar Carl B Hamilton. Foto: Christian Örnberg

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Carl B Hamilton I TV4 Nyheterna den 4/7 föreslog jag att man bör sammanfoga de fyra allianspartierna till ett parti inför valet 2018. Mina argument bygger inte främst på valtaktik utan på ett strategiskt resonemang med en långsiktig poäng.

Den potentiella vinsten är enorm. Ett stort alliansparti skulle efter 2018 dominera svensk politik för överskådlig tid och bli utgångspunkten för all inrikespolitik. Andra partier, medier, särintressen, LO, arbetsgivarorganisationer skulle alla tvingas förhålla sig till vad allianspartiet tycker.

Socialdemokraternas historiska dominans under 1900-talet skulle sannolikt för gott kunna ersättas av allianspartiets; en seismisk förändring av Sveriges politiska landskap. De svårigheter och invändningar som radas upp, främst av partiföreträdare, skall vägas mot denna långsiktiga viktiga vinst.

Först det icke-taktiska argumentet: sakligt sett har partiernas åsikter och deras agerande konvergerat, särskilt sedan Lars Leijonborg och Maud Olofsson blev ledare för FP respektive C runt millennieskiftet. Samarbetet i regeringen har gått bra sedan 2006, och betydligt bättre än i någon tidigare borgerlig regering. Det viktigaste skälet är Moderaternas förflyttning till att nu kanske vara det parti inom regeringen som står mest till vänster, men också långsiktiga attitydförändringar. Länge var sålunda Folkpartiets huvudmotståndare Moderaterna snarare än Socialdemokraterna, vilket fortfarande tycks gälla i Per Ahlmarks memoarer.

Den numera kontinuerliga och vanemässiga förhandlingsprocessen mellan de borgerliga partierna i regering och riksdag "slipar ned trösklarna" - för att använda Fredrik Reinfeldts favorituttryck - successivt mellan partierna. I praktiken fram­mejslas alltid en regeringsståndpunkt i varje fråga. Partierna har olika interna kulturer vet statsvetare att berätta. Ja det är sant, men målet med demokratisk politik är ju att fatta kloka beslut - knappast att vårda partikulter!

Några kristdemokratiska företrädare säger sig absolut inte kunna vara med i samma parti som liberaler. Moderaterna är ett auktoritärt styrt parti som illa passar individualister.

Några liberaler säger sig gå till soffan på valdagen hellre än rösta på ett parti som skulle innehålla moderater, och så vidare. Men trots dessa olika kulturer har allianssamarbetet hela tiden lett fram till allt fler stabila kompromisser.

Varje vecka, månad, år läggs fler kompromisser till de till tusentals redan ingångna.

 

Varför är inte splittringen större och reflekterar partiarbetarnas ovilja att samarbeta? Sannolikt på grund av erfarenheten av de allmänborgerliga väljarnas vrede gentemot dem som underminerar samarbetet och fronderar på ett sätt som skapar risker för sammanhållningen. Av samma skäl kan man misstänka att allmänborgerliga väljare är betydligt mer positiva till mina tankar om ett alliansparti 2018 än vad partiföre­trädarna är. Det hade varit intressant om det hade funnits klokt formulerade opinionsmätningar som ställt frågor om detta hos de allmänborgerliga väljarna.

Så det taktiska argumentet: kan inte borgerligheten locka fler väljare totalt sett om de fyra spänner upp en "solfjäder" av olika åsikter, en "palett" av förslag som skapar "dynamik"? Väljarna verkar inte tycka så. Om det vore så bra för röstmaximeringen, hur kommer det sig då att alliansens sammanhållning allmänt ses som en starkt bidragande orsak till valresultaten 2006 och 2010?

Eller att det stora heterogena Socialdemokratiska partiet under sju decennier dominerade som regeringsparti, och att den första och viktigaste uppgiften för en socialdemokratisk ledare alltid anses vara att hålla ihop partiet och hejda alla interna tendenser till sekterism och splittring? Nej, solfjädrar, paletter och dynamik står i motsats till regeringsduglighet och stämmer inte överens med svensk nutidshistoria.

Ett nytt alliansparti vore större än summan av dess ingående partier. Därför borde ett alliansparti blidas till valet 2018!

Carl B Hamilton (FP), riksdags- och partistyrelseledamot Folkpartiet.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!