Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Skrota lagen om hets mot folkgrupp

Louise Persson, liberal debattör och beteendevetare, anser att lagen om hets mot folkgrupp inte fungerar som det var tänkt.
I onsdags friades en nazist i Högsta domstolen, likaså en kristen anti-homosexuell agitator, från hets mot folkgrupp.
Ännu en gång visar sig hetslagstiftningen inte fungera. Det är dags att omvärdera lagen: den är kontraproduktiv och hotar yttrandefriheten. Det skriver beteendevetaren Louise Persson i dag

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Häromdagen friades två ansvariga utgivare för två hemsidor från hets mot folkgrupp (HMF). Medan högsta domstolen, HD, friade en nazist, friades i hovrätten en kristen antihomosexuell agitator. På den första hemsidan har artiklar publicerats som handlat om ”homolobbyns” argument och hur en våg av zigenare skulle kunna drabba Europa. På den senare har det bland annat uttryckts att homosexuella ”bör straffas med döden genom att hängas på pålar”.
Motivet för friandena i båda fallen är att kravet på spridning inte uppfyllts. Osakligheterna och de hätska orden har inte ansetts vara tillräcklig grund för fällning.
Det är här lagen blir som mest paradoxal: det som skrevs på hemsidorna får nu större spridning via medierna än innan fallen prövades.
Samma sak kunde vi se i samband med prövningen av Åke Greens numera berömda predikan om cancersvulster på samhällskroppen, som ursprungligen hölls inför en inre krets.

En av de viktigaste demokratiska friheterna är rätten att hysa och uttrycka en åsikt. Det är vad som skiljer diktatur från demokrati. Det är inte åsikterna i sig som legitimerar yttrandefriheten – det är tanken, att oavsett åsikterna och vem man är, som legitimerar yttrandefriheten.
Rätten att uttrycka socialt acceptabla åsikter behöver sällan försvaras, men rätten att även uttrycka de oacceptabla åsikterna utgör sannerligen lackmustestet på ett samhälles tolerans mot avvikande.
Ibland motiveras inskränkningar i yttrandefriheten med att människor blir kränkta av åsikter och uttryck.
Men att ta del av avvikande, förfärliga eller stolliga åsikter och uttryck är inte nödvändigtvis att kränkas. Ordet kränkt används alldeles för lättvindigt och på en nivå som sällan har med innebörden att göra.
När människor hindras att få sina röster hörda på grund av vilka de är då kan vi börja prata om kränkningar. Innan dess är alla fria att antingen strunta i stollar eller ta avvikande uppfattningar på allvar och bemöta det de säger.
RFSL skrev häromdagen (Expressen 8/11) att homosexuella blir kränkta av att det finns människor som inte anser att homosexualitet är en naturlig identitet och bör pålas.
Men hur kan man bli kränkt av att andra har osakliga åsikter och uttrycker sin avsky? Det är lika dumt som att tänka sig att det är kränkande för en del att det finns homosexuella.

Lagen om hets mot folkgrupp konstruerades och kom till som en reaktion på de fasansfullheter som nazisterna begick under andra världskriget.
Men den lektion som Nazityskland borde ha lärt oss är hur rättigheter beskars för att lika rättigheter försvårade oinskränkt makt, och att bristen på yttrandefrihet bidrog till att avskyvärda övergrepp kunde begås på de som avvek från idealen.
Lagen tar sikte på att det finns vissa minoriteter som i framtiden kanske kan bli offer om ordet får florera fritt. Tankekonstruktionen kan liknas med talet om hur en fjärils vingar orsakar en storm på andra sidan jorden. Om vi ska ta den på allvar som rättsprincip blir det absurt.
Vi kan förstås inbilla oss att de där är ju onda och vi är de goda, men det är inte en stabil grund för rättigheter att blanda ihop kränkningar med obehaget att det finns folk som tycker illa om en och uttrycker vedervärdiga saker.

Det är inget nytt att denna typ av hat mot vissa minoriteter florerar på sina ställen. Att nazister ogillar invandrare och är rasister är inte förvånande. Att det finns kristna som verkligen tar Bibeln bokstavligt i valda delar är inte heller så förvånande. Om än beklämmande och obegripligt för de flesta av oss.
Vi kan fördöma det och fundera på vad som kan göras. Men den som tänker sig att den här lagen kan ha någon som helst betydelse för att hindra att åsikterna finns måste fundera på om det verkligen är realistiskt att tro att så är fallet.
Människor ändrar inte sin syn för att det finns en lag som möjligen kan hindra hur de uttrycker den.
Snarare tycks lagen upplevas som en bekräftelse på en självbild där man ser sig som utmanande för ett ängsligt ”etablissemang” som vill tysta deras obehagliga ”sanningar”. Lagen bidrar inte bara till odlandet av den här typen av självförhärligande utan riskerar också att dra med de där som står och vinglar vid avgrunden. Vi behöver också veta för att kunna bemöta.

Obehagliga och avskyvärda åsikter bemöts i en öppen debatt med en acceptans att det är omöjligt att omvända eller övertyga alla. Inte för att det är lättare. Det ställer krav på oss att ta ut riktningen med en moralisk kompass som även behandlar människors rättigheter när vårt inre revolterar.
Utan en uppfattning om vad som är rätt kan vi inte heller försvara de värden vi påstår oss hylla. Om vi tycker att det är självklart att människor ska kunna avvika från det vi uppfattar som normalt måste vi erkänna den rätten för alla, även för dem vi ogillar.
Det är dags att omvärdera hetslagstiftningen. De två aktuella domsluten ger förnyad anledning att fundera på vad den ska vara till för alls. Inte bara för att den är meningslös och kontraproduktiv – utan för att den redan hotar yttrandefriheten.

Louise Persson
Beteendevetare och bloggare (www.louisep.com). Louise skriver en bok om individualistisk feminism, samlar på anime- och mangaleksaker och längtar efter att få resa till Japan.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!