Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Skräcklarm om miljön leder till dålig politik

Katastrof på film.<b> I "The day after tomorrow" drabbas världen av mycket extrema väderförhållanden som bland annat slår till mot New York. Men att något liknande skulle kunna ske i verkligheten är osannolikt, skriver Bjorn Lomborg.. Foto: FOX</b>

Nyligen kunde vi läsa nya överdrifter om miljöproblemen. Detta får politiker att satsa mer pengar på meningslösa miljöprojekt, i stället för på viktig forskning om grön energi. Det skriver Bjørn Lomborg.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

FAKTA

Bjørn Lomborg är direktör vid Copenhagen Consensus Center och adjungerad professor vid Copenhagen Business School. Lomborgs nya bok How to Spend $75 Billion to Make the World a Better Place publicerades i juni.

För några veckor sedan publicerades en verkligt skrämmande artikel som fick rubriker runtom i världen: Ett smältande Arktis skulle orsaka enorma utsläpp av metan vilket skulle öka den globala uppvärmningen dramatiskt och kosta världen ofattbara fyrahundra tusen miljarder kronor. Lyckligtvis var det bara en skräckhistoria.

Detta skrämmande verk kommer från ett opinionsinlägg (inte en vetenskaplig artikel) i tidningen Nature. Inlägget förutsätter, med en enda referens till en obskyr rysk tidsskrift, att all upplagrad metan från Östsibiriska polarhyllan skulle frigöras under de kommande tolv åren. Men Natures egen recension fastställer: "Fortsatt klimatuppvärmning med nuvarande takt kommer inte att orsaka katastrofala utbredda utsläpp av metangashydrater under en tidsperiod av flera hundra år".

Den påstådda summan fyrahundra tusen miljarder kronor baseras på en ekonomisk modell som, i en tidigare version, användes i den ökända granskningen i Stern av klimatförändringarnas ekonomiska påverkan. I en akademisk metastudie av alla ekonomiska modeller befanns dess kostnadsuppskattningar vara extremt avvikande. Sedan dess har modellen uppdaterats till att bli 30 procent mer pessimistisk.

Naturligtvis kan man skapa globala rubriker genom att ta en osannolik katastrofhändelse och köra den genom en osannolikt pessimistisk ekonomisk modell. Men man skapar ingen bra politik på detta sätt. EU:s klimatpolitik beräknas kosta nästan tvåtusen miljarder kronor per år, men den kommer bara att sänka temperaturen med omätbara 0,05 grader Celsius vid århundradets slut.

Tyskland har betalat mer än 800 miljarder kronor i subventioner av solenergi, ändå kommer de minskade CO-utsläppen bara att fördröja den globala uppvärmningen med 37 timmar vid århundradets slut. Spanien betalar, trots sina ekonomiska problem, nära en procent av BNP subventioner av förnyelsebar energi. Ineffektiva solpaneler och vindkraftverk kostar 65 miljarder kronor årligen och ger minskade CO-utsläpp värda mindre än en miljard kronor på den Europeiska marknaden.

Under de gångna två decennierna har vi matats med föreläsningar om nödvändigheten att växla till grön energi. Men en ny studie visar att under de senaste tjugo åren har andelen fossil energi inte minskat utan legat fast vid 83 procent.

Andelen koldioxidfri energiproduktion ökade verkligen från 1973 till 1992 - men det berodde på ökad användning av kärnkraft. De förnyelsebara tekno- logierna har sedan dess ökat med ungefär en procentenhet - men nedskärningar i kärnkraftsanvändning har också minskat sin andel med ungefär en procentenhet.

Den sorgliga verkligheten är att vår nuvarande klimatpolitik har misslyckats. Ja, vi har klimatproblem. Men vi slösar helt enkelt bort enorma summor på att åstadkomma nästan ingenting. Orsaken till detta är att grön energi inte är mogen att ta över, varken ekonomiskt eller tekniskt. Vi måste fokusera på ny billigare teknik för framtiden. Om vi kunde göra grön energi billigare än fossil energi skulle alla byta - även Kina.

Slutsatsen från Copenhagen Consensus klimatpanel med världsledande ekonomer varav tre nobelpristagare, blev att bästa långsiktiga miljöstrategi är att dramatiskt öka investeringarna i grön forskning.

Man föreslog en tiofaldig ökning till 650 miljarder kronor per år globalt. Detta är fortfarande långt mindre än kostnaden för enbart EU:s klimatpolitik. Naturligtvis finns inga garantier avseende forskningsresultat men sannolikheten för framgång är betydligt större än att fortsätta de senaste tjugo årens meningslösa satsningar.

En analogi är att jämföra med datorn på 1950-talet. Vi fick inte bättre datorer genom att massproducera subventionerade elektronrör eller genom att beskatta skrivmaskiner. De stora genombrotten skedde tack vare en dramatisk ökning av forskningsanslagen. Detta ledde till uppfinningar som transistorer och datachip vilket gjorde att företag som IBM och Apple kunde tillverka de datorer som konsumenterna ville ha.

Lösningen på den globala uppvärmningen är inte att göra fossil energi så dyr att ingen vill ha den. Lösningen är att göra grön energi så billig att alla vill ha den.