DEBATT. Den som inte förstår sin historia förstår inte heller sin nutid. Den som inte känner sin historia är dömd att upprepa den. Ordstäven om historiens betydelse är tillräckligt många för att kunna fylla en hel kylskåpsdörr med magneter.
Desto märkligare då att Skolverket i sina förslag till nya kursplaner för grundskolan har lyckats mönstra ut hela antiken, vår civilisations vagga. Istället ska efterkrigstiden få mer utrymme. Men hur förstår man efterkrigstiden, inklusive dess uppgörelse med nazismens och fascismens idéer eller det kalla kriget mellan västvärldens liberala ideal och östblockets kommunism, om man inte först har fått lära sig om demokratins rötter i Aten? Hur förklarar man ens ordet demokrati utan att nämna antikens Grekland?
Det är dessa frågor som har gett oss Trump, Brexit och SD, liksom identitetspolitiken ute på vänsterkanten.
Utan Aristoteles blir det väldigt svårt att förstå hur katolska kyrkan och den heliocentriska världsbilden kom att forma Europa. Därför är det kanske logiskt att förslaget till ny kursplan i Religionskunskap inte betonar de monoteistiska religioner som mest har präglat och präglar västvärlden. Vidare föreslås historieelever i årskurs 4-6 lära sig om ”det svenska östersjöväldet”, som tydligen är det nya politiskt godkända begreppet för ”Stormaktstiden”. Men om det begreppet inte ska användas i skolan, hur ska barnen kunna koppla eventuella lärdomar från skolan till alla sammanhang där Stormaktstiden nämns?
Frågetecken kring religionskunskapen
Skolverket försvarar förslaget med att de måste ta hänsyn till antalet lektionstimmar, som de inte råder över. Det är förstås sant. Men det är heller inget nytt. Skolverkets prioriteringar kan tydliggöras genom att vi läser vad som, till skillnad från antiken, ska finnas med i undervisningen. I Religionskunskapen ges exempelvis utrymme för ”hur religioner framställs och representeras i media och hur det kan påverka människors bilder av sig själv och andra”. En annan punkt behandlar ”Samtal om och reflektion över vardagliga moraliska frågor utifrån elevernas egna argument och olika religiösa tolkningar. Sådana frågor kan till exempel handla om ansvar, utanförskap, kränkningar, jämställdhet och sexualitet.” Intressant, förstås. Men är det Religionskunskap? Och rimligen behöver elever i årskurs 4-6 lära sig ämnena innan de kan börja samtala om dem.
Existensiella frågor
Många av vår tids politiska konflikter, dilemman och frågeställningar bottnar i en stor rotlöshet som är sprungen ur det moderna, globaliserade samhället. För några decennier sedan handlade partiledardebatter om siffror. Statsminister Olof Palme gick på en PR-mina när han i något sammanhang inte kunde säga vad en liter mjölk kostade. Idag skulle den frågan kanske inte bli lika stor. För i dag handlar debatten om mer existentiella frågor. Vilka är vi? Vad definierar vårt samhälle? Vad har vi gjort bra och vad blev fel? Är västvärlden med sitt välstånd och sin frihet ett föredöme eller en omoralisk kraft för evigt färgad av kolonialismen? Vad innebär det att vara medborgare i ett land? Kan specifika värderingar knytas till specifika samhällen? Svaren skiftar beroende på vilken politisk rörelse man frågar. Men det är dessa frågor som har gett oss Trump, Brexit och Sverigedemokraterna, liksom identitetspolitiken ute på vänsterkanten.
Grundskolan ska göra skäl för namnet
För att kunna navigera i dessa svåra farvatten måste elever förstå sin historia, och den började inte på 1700-talet. Det heter ”grundskola” av en anledning. Den ska lägga en grund att stå på under de fortsatta studierna på gymnasium och universitet, liksom förstås under vuxenlivet i stort. Därför måste Skolverkets nya kursplaner stoppas. För den som inte förstår sin historia kan inte heller förstå sin nutid.
Av Ebba Busch Thor
Partiledare för Kristdemokraterna
