Såväl utbildningsministern Jan Björklund som S-duon Stefan Löfven och Magdalena Andersson har under den gångna veckan lanserat förslag som inskränker skolkonkurrens. För många elever är emellertid bristen på konkurrens ett större problem.
I 55 svenska kommuner har elever inget alternativ till den kommunala grundskolan. Hur skolresultaten har utvecklats i dessa kommuner är därför ett test av hur konkurrens och valfrihet försämrar skolan. Reforminstitutets kartläggning visar att resultaten i dessa kommuner utan skolkonkurrens har försämrats på ett dramatiskt och oroväckande sätt jämfört med andra. Tappet är så stort att regeringen borde tillåta dessa kommuner att öka inslaget av konkurrens genom att upphandla åtminstone delar av undervisningen.
I skoldebatten anförs frekvent att det fria skolvalet är en orsak till de försämrade skolresultaten hos Sveriges elever. Påståendet kommer även från auktoritativa källor. I sin rapport Skolverkets lägesbedömning 2013 sägs till exempel: "Skolverket ser det fria skolvalet och skolmarknaden som ett genuint dilemma".
Argumentet är att valfrihet skulle ha gett upphov till segregering vilket försämrat förutsättningar för svagare grupper. Andra hävdar att konkurrensen mellan skolor har gett upphov till förflackning, eller att valfrihet hjälpt friskolor att etablera sig med skadliga konsekvenser. Dessa påståenden finner visserligen inte stöd i genomgångar av internationell forskningslitteratur. Studierna är dock splittrade och ger delvis olika resultat.
Ett enkelt och tämligen robust sätt att kontrollera frågan är att granska skolresultaten i kommuner utan valmöjlighet över tid och jämföra med de kommuner där det finns två eller flera grundskolor att välja mellan. Sverige har 55 kommuner som bara har en grundskola (i årskurserna 7-9), och har haft det så sedan 1999. Ytterst få elever går i skolor utanför kommunen. De flesta enskolekommuner är små, men inte utpräglade glesbygdskommuner. I dessa kommuner finns varken valfrihet, konkurrens eller friskolor. De borde ha klarat sig mycket bättre än andra kommuner, om valfrihet hade varit boven.
I stället visar Reforminstitutets jämförelse från 1999 till 2012 att det är precis tvärtom. I enskolekommunerna har andelen underkända i ett eller flera ämnen ökat kraftigt från 20 till 26 procent. I Tomelilla, som ett exempel, har andelen underkända i ett eller flera ämnen ökat från 9 till 35 procent, trots ökad lärartäthet.
I flerskolekommunerna har andelen underkända i stället minskat. I Ailingsås till exempel är andelen underkända fortfarande enbart 12 procent samtidigt som antal skolor fördubblats.
Andelen obehöriga till gymnasium har fördubblats från 7,8 procent till 15,5 procent i enskolekommuner jämfört med en mindre ökning i flerskolekommunerna. Även resultaten för nationella prov i matematik visar på en mycket större ökning av andelen icke godkända i enskolekommunerna.
En relevant fråga är om enskolekommunerna har råkat ut för ogynnsamma omvärldsförändringar. Facit tyder dock på det omvända. Andelen invånare med utländsk bakgrund är till exempel relativt låg i enskolekommuner och har ökat som i landet i övrigt.
En annan faktor som kan spela roll är förälders utbildningsbakgrund. Den har emellertid förbättrats mer i enskolekommuner än i övriga landet. Slutligen kan också lärartätheten spelar roll. Lärartätheten har förbättrats med hela 18 procent i enskolekommuner, jämfört med 11 procent i snitt bland flerskolekommunerna.
Enskolekommuner borde alltså ha ha förbättrat sina resultat kraftigt jämfört med flerskolekommuner om man enbart ser på förutsättningarna. I några av dessa har också skolan klarat sig bra. Vanligare är att skolor i dessa kommuner tappar år efter år samtidigt som föräldrar och elever står maktlösa. I en kommun utan skolkonkurrens kan det ta mycket längre innan skolförvaltningen reagerar när resultaten rasar.
I många av enskolekommunerna kan det naturligtvis vara svårt att skapa valfrihet. Ett viktigt instrument är därför att skolan bör kunna komplettera sin undervisning på områden där de har svårt att upprätthålla god kompetens. En del skolor runt om i landet vill till exempel erbjuda främmande språk som distansundervisning via Ipad, men möts av förbud från Skolverket. Även i kärnämnen som matematik gör skolor i Finland och runt om i världen mycket goda erfarenheter med inköpt distansundervisning. Samtidigt är det sätt att "benchmarka" och konkurrensutsätta den egna undervisningen.
Den kraftiga relativa försämring av skolresultaten i kommuner utan valmöjlighet borde vara en tankeställare för dem som enbart ser konkurrens som boven i svensk skolpolitik. I själva verket är utvecklingen så oroande att regeringen bör öppna för fler möjligheter för kommuner att erbjuda alternativ inom ramen för de skolor som nu finns.
Stefan Fölster
chef för Reforminstitutet och adjungerad professor vid KTH
Premium
Premium
Premium