DEBATT. På Fröslundaskolan i Eskilstuna har studieresultaten förbättrats markant. På tre år har andel elever med gymnasiebehörighet vuxit från 19 till 73 procent. Det är remarkabel ökning, inte minst mot bakgrund av hur skolans beskrevs 2020. Då var Fröslundaskolan en av kommunens mest segregerade och led av sviktande studieresultat. I en två år gammal intervju berättar dåvarande rektorn att eleverna i hög grad kommer från hem där många föräldrar står utanför arbetsmarknaden och har mycket bristfälliga kunskaper i svenska. 95 procent av eleverna är utlandsfödda eller har föräldrar som är det.
Märkligt specialarrangemang
Eleverna får inte språket med sig hemifrån och det avspeglas i skolarbetet. Då sattes särskilt stöd in och undervisningen i svenska stärktes upp. Man talade om olika sätt att få in mer och fler sätt att öka träningen i just svenska språket. För två år sedan betraktades alltså elevernas svaga färdigheter i svenska som ett problem, vilket behövde lösas för att alls vända studieresultaten.
Den inställningen har skolledningen numera övergett: Man har i stycken skippat det där med svenska. Mirakelkuren för att få upp elevernas studieresultat är nämligen att eleverna inte bedöms på svenska, utan på sina respektive modersmål. Så sker i NO, SO och matematik. Detta specialarrangemang gäller inte bara elever som nyligen kommit till Sverige, utan även elever som är födda i Sverige men ändå inte behärskar språket på ett sådant sätt att de förstår frågor eller kan formulera svar på svenska.
Sviker kärnuppdraget
Försteläraren menar att ”det här är en bra grej”, detta att ”kunna få eleverna att klara av skolan ändå, även fast de inte har det svenska språket”. Vi menar att Fröslundaskolan sviker sitt kärnuppdrag, nämligen att ge samtliga elever tillräckliga kunskaper för att hantera sitt liv som medborgare i Sverige.
Vi förstår att arrangemanget i förstone förbättrar skolans rykte, och låter rektor leverera drömresultat till skolförvaltningen. Eleverna däremot, har man gjort en björntjänst.
En individs språk är en stor del av hennes identitet. På samma sätt förhåller det sig med ett lands språk: Det språk som talas i ett land är en oundgänglig del av kulturen. Det innebär i förlängningen att den som vill förstå och bli en del av ett lands kultur eller för all del kritisera den, måste lära sig att tala, skriva och förstå språket som landets invånare talar. Språket utgör ett kitt, binder samman människor och möjliggör kommunikation och förståelse dem emellan. Detta vet ju egentligen alla. ”Språkets gränser är världens gränser” skrev filosofen Ludwig Wittgenstein och sammanfattar därmed elegant vikten av att ha ett språk.
Eleverna borde badas i svenska språket
De som inte hör eller talar svenska hemma, måste språkbadas i skolan. Det är enkelt uttryckt en jämlikhetsinsats att se till så det där badet i svenska ständigt blir av, och att ingen isoleras från att förstå samhällsinformation, ta del av politik och kultur, av arbetsmarknad eller bara delta i vanligt småprat.
Om inte grundskolan har förmått rusta eleverna till sådan färdighet vid övergången till gymnasiet, när och hur sker det då? ”Kan man sitt hemspråk tillräckligt bra, så lär man sig ju svenska så småningom”, säger försteläraren obekymrat och upprepar därmed en av de mest seglivade myterna i den svenska skolan, den om modersmålsundervisningens välsignelser.
Modersmålsundervisningen som den bedrivs i svenska skolor är unik i världen: I Sverige finns starkare formella rättigheter till undervisning i modersmålet än i de flesta andra länder i Europa. Utanför Sverige är det ovanligt att modersmålsundervisning är en del av skolans uppdrag. Danmark avskaffade offentligt finansierad modersmålsundervisning 2002 och i Norge får invandrade elever tillgång till sitt modersmål i skolan primärt som ett verktyg i syfte att lära sig tillräckligt mycket norska för att kunna delta i den ordinarie undervisningen.
Svenska kan inte vara andraspråk
Ljusår från den svenska idén om ”svenska som andraspråk”, alltså. I Danmark och Norge har alla elever samma förstaspråk, nämligen danska respektive norska. Så borde det rimligtvis vara även i svenska skolor: Svenska är inte andraspråk för någon, utan förstaspråk i den meningen att svenska är det språk som används i undervisningen, det språk elever använder när de kommunicerar med varandra och med lärarna, det språk som talas i det samhälle som de alla ska vara en fullvärdig del av.
Det är frestande göra sig bred på basis på siffror, särskilt om dessa skjuter upp som en raket. Vi förstår att arrangemanget på Fröslundaskolan i förstone förbättrar skolans rykte, och låter rektor leverera drömresultat till skolförvaltningen.
Eleverna däremot, har man gjort en björntjänst. En människa utan språk är en fattig människa.
Av Ann Heberlein
Teologie doktor i etik
Anna-Karin Wyndhamn
Filosofie doktor i pedagogiskt arbete
Tillsammans driver de podcasten ”Söndagsskolan”.
