Enligt en kort artikel i DN har en skola i Sköndal fått ett "underhandsbesked" från skolverket om att det är "säkrast" att inte ha det traditionella luciafirandet i kyrkan. I det brev jag fått från en upprörd förälder framgår att skolan därefter bestämt sig för att ställa in adventsfirandet. Ärligt talat är jag innerligt trött på att samma diskussion återkommer år efter år i samband med lucia och skolavslutningar. Vad är det som är så svårt med att låta skolan fortsätta fira högtider i en kyrkolokal?
Det är möjligt att det har gått någon tjänsteman på skolverket helt förbi, men hela poängen med luciafirandet är att fira ett katolskt helgon. Ett luciatåg brukar normalt sett vara smockfyllt av sånger och versläsning som, händelsevis, har med lucia eller julen att göra.
Och om inte också det har gått någon tjänsteman på skolverket förbi, så firar vi jul därför att Jesus föddes i ett stall för 2 000 år sedan. Stalledrängen finns med i luciatåget till minne av den förste kristne martyren, Sankt Stefan.
Tomtarna kopplas ofta samman med helgonet Sankt Nicolaus, och även om man i stället gör kopplingen till folktrons tomtar och troll, så kan man rimligen inte hänvisa luciatågets tomtar till vetenskap och beprövad erfarenhet.
Mindre religiöst än så kan man knappast begära att ett luciafirande ska bli. Om man nu inte ersätter lucian, tärnorna, stalledrängar och tomtar med barn uteslutande iförda pepparkaksdräkter.
Men luciafirandet finns nu till av ett skäl, och varken lärare, musiklärare, barn eller föräldrar ska behöva tvingas in i ett historierevisionistiskt hörn, där "Det strålar en stjärna" måste ersättas av "Jag såg mamma kyssa tomten".
Genom årens lopp har frågan om luciafiranden och skolavslutningars vara eller inte vara i våra kyrkor debatterats livligt. Jag har full respekt för den som inte vill att deras barn ska prånglas på en tro.
Däremot kan det knappast anses rimligt att barn inte ska få ta del av vårt kulturarv, och få vetskap om vad det är för traditioner och värderingar som präglat och fortfarande präglar vårt samhälle.
Min erfarenhet är att det nästan aldrig är föräldrar eller lärare med annan tro än kristen som har invändningar mot att lucia firas och att skolavslutningar avhålls i kyrkolokaler.
Tvärtom brukar jag mötas av att barn och föräldrar med annan tro än den kristna som uppskattar när det svenska samhället är tydligt med både kultur och värderingar.
Nej, den kritiska debatten brukar i stället drivas av kulturradikaler och värderelativister som i bästa fall är rädda för traditionella kulturuttryck och kristna värderingar, i värsta fall vill radera dem från det offentliga rummet. Lucia och jul blir tomma och meningslösa utan deras historia. Som en fettisdag utan semlor. Första maj utan arbetare. Nationaldag utan nation. Att läsa skolverkets rekommendationer för högtider är som att läsa något Monty Pythonskt. Ingen lucia utan en dekonstruktion i minsta atom. Vad som hände med kultur, stämning och den gemensamma upplevelsen framgår dessvärre inte.
Det finns något djupt bekymmersamt i de resonemang som bygger på att kultur skapar "samhörighet som blir någon annans utanförskap". När vi förnekar behovet av gemenskaper och uttrycken för denna gemenskap, leder det i själva verket till en framtid där ingen känner tillhörighet. I stället för en förståelse för vår gemensamma kultur och ett möte mellan olika kulturyttringar, verkar allt för många nervöst sträva efter en sorts nollkultur. Större utanförskap än så kan man knappast tänka sig.
Som kristdemokrat är min uppfattning klar. På samma sätt som ingen skola ska vara tvingad att fira sina högtider i en viss lokal, ska ingen skola vara rädd för att ha lussefirande eller skolavslutningar i kyrkan.
Jag älskar mångfald. Men i mångfald ligger också det högst naturliga att bejaka våra traditioner och våra gemensamma värderingar.
Och ingen i Sverige har anledning att skämmas för vårt kristna kulturarv. Utan detta arv hade Sverige sett helt annorlunda ut.
Göran Hägglund
Partiledare för Kristdemokraterna