Skolan måste lära barnen vanligt hyfs

Foto: Ron Chapple

Trots goda avsikter ledde skolreformerna inte bara till bristande kunskaper utan även en elitskola - De som behöver mest hjälp från skolan får sitta kvar med kepsen på, varnar Jonas Frykman.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Tycker du att barnen behöver lära sig vanligt hyfs?

Jag har haft barn i skolan, nästan utan avbrott i över 40 år. Därmed är jag en av de miljoner föräldrar som kan vittna om att skolan faktiskt har blivit både mänskligare och trevligare med åren. Lärare och elever har kommit varandra mycket närmare och knappt någon behöver traska hemifrån med ont i magen över försummade läxor eller olovlig frånvaro. Lärarna ser eleverna och bekräftar dem. Mår de små illa beror det i allmänhet på kompisarna. Men det är en himmelsvid skillnad på hur mycket jag fått rycka in som stöd i skolarbetet. Hemmen kan idag göra en insats när skolan inte mäktar.

Den också i Sverige välkände innehavaren av Adorno-professuren i Frankfurt, Thomas Ziehe, var en av de första som satte fingret på paradoxen: Skolan blir bara mysigare samtidigt som kunskapsnivån sjunker. Hans förklaring är att det handlar om en lärlingskultur som gått förlorad. Lärlingskulturens generösa erbjudande handlar om att låta barnen vara elever . Som lärling inom ett hantverksyrke får man dels underordna sig dem som kan mer, dels upptäcka sin egen förmåga. Med redskapen i hand lär man sig vad träet, metallen, degen, bilmotorn, datorn – eller matematiken och språken – kan användas till. Samtidigt ställer detta mycket tydliga krav på mästaren, nämligen att fungera som en god auktoritet. Ziehe är mycket noggrann på att skilja mellan auktoritet och auktoritär. Bara den person som saknar auktoritet behöver uppträda med de maktanspråk som ligger i ett auktoritärt mönster. Det är i sådana situationer som verklig fostran till lärande sker. En skola som fungera så kallar han för en ”god annorlundahet”.

Skorrar det falskt i inhemska öron? Vad kan det vara för fel på att skapa en god och kamratlig miljö? Jovisst - barn behöver ständigt bekräftas, menar Ziehe men de måste också lockas utanför sig själva. Om de inte möter en annorlunda värld som hela tiden provocerar dem tenderar de att bli självcentrerade. Den värld som de lever i blir en värld fylld av det personliga, det som på pricken liknar dem själva. Att växa upp är att bli utknuffad ur boet och pröva vingarna. Och detta är ju skolans klassiska uppgift: att förse eleverna med nya kunskaper som hjälper dem att överskrida det som de redan vet. Hemmet kan överösa dem med kärlek och bekräftelse. Lärlingskulturen lovar något annat.

De senaste årens debatt om kunskapers roll behöver alltså fördjupas med en förståelse av vad slags kultur och identitetsformering som skolan erbjudit. Går man tillbaka till när riktlinjerna för den svenska skolan drogs upp finner man hur ett nytt mönster växer fram med början under 60-talet. Drömmen om att fostra nya generationer av lyckliga svenskar i Folkhemmet fick skolpolitiker med Alva Myrdal i spetsen att göra skolan till ett terapeutiskt rum. En ärrad före detta lärare och välkänd satiriker som Gunnar Ohrlander (Dr Gormander) har skrivit hur Skolkommissionen i optimismen över att kunna bota det som hemmen brustit, ägnade flera spaltmeter åt hur "personlighetsdaningen" skulle organiseras. Själva kunskapernas betydelse avfärdades på några få spaltcentimeter. Kontakterna mellan hemmet och skolan handlade nu inte om hur föräldrarna kunde stödja lärlingskapet utan hur skolan bättre skulle förstå elevernas sociala bakgrund. Paradoxalt nog gjorde detta att eleven knöts mycket fastare till sina hemförhållanden. Skolan tappade helt enkelt kontakten med sin uppgift att erbjuda en god annorlundahet, en värld där man för några timmar hade chansen att vara någon annan.

Många forskare har lyft fram exempel på skolkulturer där eleverna blivit mer framgångsrika – från ghetton och mångkulturella områden i det fjärran USA till mer näraliggande exempel i Norden. Vad de finner är mönster som genomgående kännetecknas av den lärlingskultur som jag beskrivit. Det har varit den och inget annat som ger alla samma chanser.

Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser. De reformer som skulle göra barnen till goda och kunniga medborgare ledde alltså inte bara till bristande kunskaper utan dessutom förvånande nog - till en elitskola. Det visar sig nämligen att det inte bara är jag som har lagt ner mer tid på barnens hemläxor – också mina kollegor gör det. Statistik från SCB och Skolverket visar att i dag går 84 procent av barnen från familjer med högre akademisk utbildning vidare till universiteten och klarar sig alltså riktigt bra genom skolan. Från familjer där föräldrarna har förgymnasial utbildning går 21 procent vidare.

De som mest skulle behöva hjälp från skolan får sitta kvar med kepsen på.

 

Jonas Frykman ,

är professor emeritus i etnologi vid Lunds universitet. Han är aktuell med nyutgåvan av boken "Ljusnande framtid", som i slutet på 90-talet vållade debatt om den svenska skolan.