Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Skjut rätt svin

"Så länge vi skjuter av rätt djur - årsavkommorna - och sparar ledarsuggorna och de stora galtarna är stammen säkrad", skriver Klas Ingesson, som gärna jagar vildsvin tillsammans med hunden Mila. Foto: Lars Andersson

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Vildsvinen kan vara svåra att få syn på ute i skogen. Foto: Foto: Lasse Svensson
I Italien kallade de mig boscagiolo, "skogshuggaren". Det var mitt smeknamn när jag spelade fotboll i Bari och Bologna. Och skogen har länge varit mitt andra hem. Det är där jag trivs bäst, det är där jag hittar lugnet och laddar batterierna.
Jag bor i Ödeshög i Östergötland och har en gård tio mil österut, i Kisa. Där sköter jag skogsmarken och där jagar jag.
Vid sidan av fotbollen har jakt varit mitt stora intresse sedan jag var liten. Jag följde med farsan ut i skogen redan som pojk, när jag var runt 16- 17 tog jag själv jaktcertifikat. På den tiden jagade vi mest rådjur och älg, lite hare då och då. Generationerna möttes i jaktlaget, de gamla gubbarna lät oss yngre följa med och lärde oss naturens vägar.

I dag verkar färre och färre ungdomar intressera sig för skogen och jakten. Samtidigt har farfar och morfars generation gjort sitt och farsan blir äldre. Vi håller på att gå miste om en generationsväxling i jaktlagen. Det är tråkigt, för med jakten följer en förståelse för kretsloppet i naturen.
För mig handlar jakt inte främst om att döda djur. I vildmarken finns friheten. När man rör sig i skogen, möter djuren och ser årstidernas växlingar blir man medveten om människans plats på jorden på ett nytt sätt.
Vi påverkar mer än vad vi tror.
Vildsvinen är ett bra exempel. De grisar som i dag rör sig över syd- och mellansverige härstammar från svin som rymde från hägn i Södermanland och Skåne under 50- och 60-talen.

Första gången jag själv jagade gris var 2001, strax efter att vi hade sprungit på dem i markerna runt min gård för första gången. Jag förstod snart att när man väl möter grisen, ser dem gå över vägen eller böket de lämnar efter sig, då finns det många av dem.
De är nattdjur och uppe när vi andra sover. Samtidigt är de väldigt intelligenta och skygga. Att de inte syns betyder inte att de inte finns.
När grisen först kom till Kisatrakten för tio år sedan märkte vi att det blev oroligt i skogen. Ett par säsonger var det mindre älg och rådjur. Men det handlade mest om att det plötsligt härjades i skogen på nätterna - om vi hade frågat älgarna hade de antagligen sagt att grisen förde ett jävla liv. Nu är älgarna tillbaka, skogen har vant sig vid grisen och grisen har vant sig vid markerna här omkring.
Grisen formar sig lätt efter förutsättningarna. De är allätare, de kan lika gärna böka upp en åker och för-störa en skörd som att sätta i sig svamp eller rötter. Det innebär också att grisen har börjat ställa till problem för bönder här i bygden, och det är likadant i många andra delar av Sverige där grisarna finns.

Stammen i Sverige
uppskattas nu till 150000 djur, bara i Södermanland gjorde grisen förra året skador på odlingsmark för över 17 miljoner kronor. Samtidigt har viltolyckorna med gris ökat femfalt, och 2009 inträffade över 3000 trafikolyckor med vildsvin inblandade.
Naturliga fiender - lodjur och en och annan varg - finns, men de är få. Om grisen inte ska fortsätta att föröka sig som den gör måste vi hantera den mer aktivt.
Det finns sätt att göra detta som låter grisen leva sitt liv, sparar böndernas skördar och samtidigt gör trafiken tryggare.
Det handlar dels om foderplatser. På vissa håll i landet har jägare som vill ha en stam att jaga lagt ut foder till grisen utan att tänka på konsekvenserna. Följden blir okontrollerad förökning. Foderplatser måste placeras långt ifrån sädesfälten.

Det handlar också
om hur vi jagar grisen. Vi måste lägga jakttryck på och kring fälten, så att grisen lär sig att hålla sig borta därifrån.
Gris jagas på två olika sätt, antingen med hund och drev eller genom vakjakt. Vakjakt innebär att vi går ut när det skymmer och väntar i torn vid speciella platser med lockbete, så kallad åtel. Fördelen med vakjakt är att det blir säkrare skott, men å andra sidan kan vi inte plocka mer än en eller två grisar per jakttillfälle. Vakjakt blir därför ineffektiv i längden.
Runt om i landet har man i stället nu börjat med större jakter. Jaktlagen går en eller två gånger om året igenom mark där gris gör skada och skjuter av dem. Det är viktigt att försöka spara ledarsuggorna. Dels för att de sköter produktionen av kultingar - skjuter vi ledarsuggan går hela flocken i brunst, och kullarna mångdubblas.
Men också för att ledarsuggan styr. Efter jakten är det hon som tar med sig flocken till ny mark.

Det som fascinerar med grisen är hur intelligent och oberäknelig den är. Jag kan gå igenom en granplantering med min hund Mila två gånger utan att hon får tag på dem. En älg i samma plantering hade sprungit till nästa kommun.
Grisen trycker i en buske en meter ifrån mig utan att ge ifrån sig ett ljud.
När vi väl ser gris vet vi alltså att det finns gott om dem. Så länge vi skjuter av rätt djur - årsavkommorna - och sparar ledarsuggorna och de stora galtarna är stammen säkrad.
Vi behöver inte oroa oss för att grisen ska försvinna. Den kan skogen bättre än vi människor.

KLAS INGESSON är jägare, fotbollslegend och en av hjältarna från VM-laget 1994. I dag
driver han Bjärkefalls gård i Östergötland.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!