Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Skatteverket borde be mig om ursäkt

OSKYLDIGT ANKLAGAD. "Det vore anständigt om Skatteverket och Ekobrottsmyndigheten bad om ursäkt för sina över- grepp mot mig och mitt företag", skriver företagaren och författaren Elias Melki. Foto: Suvad Mrkonjic
Som framgångsrik företagare med invandrarbakgrund är du misstänkt i myndigheternas ögon, varnar Elias Melki.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

I början av 1990-talet sökte jag jobb som städare på Arlanda flygplats. Jag blev ratad och förstod inte varför. Så svårt kunde det väl inte vara att städa? Möjligen trodde inte mannen som anställde att en långhårig libanes med ring i örat klarade att städa.
Jag bestämde mig för att aldrig mer söka ett jobb, utan driva eget företag. Orsaken till att det blev städning var ren tjurskallighet. Tillsammans med en vän startade jag en firma. Snart köpte jag ut min vän och gav företaget mitt familjenamn, Melki Städ.
Tisdagen 28 september år 2004 gjorde Ekobrottsmyndigheten tillsammans med Skatteverket utan förvarning en husrannsakan på mitt kontor. Själv befann jag mig i Libanon för affärer.
Jag instruerade personalen att vara hjälpsam. Har man inget gjort kan inget hända, resonerade jag. Poliserna hade ett annat perspektiv och den som var ansvarig för förundersökningen bar till och med skottsäker väst. Vi kunde inte göra mer än påvisa att vi gjorde allting rätt.

Under första halvåret 2005 arbetade två tjänstemän på Skatteverket mer eller mindre på heltid med vårt ärende. Att kalla det för en utredning är emellertid missvisande. I min värld är att utreda att förutsättningslöst ta reda på vad som kan ha hänt. Skatteverkets promemoria är en orgie av antydningar, insinuationer och spekulationer.
Det förefaller som om Skatteverkets offensiv mot oss motiverades av att vi var de enda som kunde betala den skatt som undanhållits genom underleverantörernas fusk.
Varför ville skatterevisorerna krossa mig och mitt företag? Än i dag vet jag inte, men jag bestämde mig för att till varje pris rentvå mig själv. Skattejuridik behärskade jag inte, jag hade knappt läst en bok tidigare i mitt liv. Nu var jag tvungen att lära mig. Ett nätverk bestående av en ekonom, flera jurister och en före detta skattetjänsteman hjälpte mig. Enbart hjälpen kostade cirka tre miljoner kronor.
Visserligen undvek vi konkurs, men på fyra år sjönk antalet anställda från 150 till 40. Omsättningen gick från 56 till 17 miljoner.
När det var som värst gick vi med förlust. För att hålla företaget på benen fick jag belåna mitt hus. Inte många vågade göra affärer med ett städbolag som drevs av libaneser och som hade Skatteverket hängande på ryggen.
Kontakten med familjen blev lidande. Ville mina söner träffa mig fick de komma till kontoret där jag satt bakom pappershögar. Min egen hälsa tog stryk av dygnetruntarbetet.
Till slut friade tingsrätten oss från alla brottsmisstankar. Nederlaget blev totalt för Ekobrottsmyndigheten. De tvingades medge att anklagelserna mot mig inte hade någon substans.
Åklagaren överklagade inte domen; förmodligen ville hon inte förlora i ännu en instans. Det hindrade inte Skatteverket från att fortsatta att kräva mig och företaget på skatter för svarta inkomster, som vi bevisligen inte hade haft. De sa: "Vi gör en annan bevisvärdering än tingsrätten". Jag överklagade till länsrätten och efter flera år var det dags för rättegång. Även där vann vi. I dag står jag således som segrare i striden mot myndigheterna och en och annan drar säkert slutsatsen att rättssamhället fungerar. Emellertid, rättvisan segrade inte på egen hand, utan på grund av att jag tog mig råd att köpa dyra advokater med tillräckliga kunskaper för att ge Skatteverket en rejäl match.

Det vore anständigt om Skatteverket och Ekobrottsmyndigheten bad om ursäkt för sina övergrepp mot mig och mitt företag. Att verka för att offer för myndighetsförföljelse får upprättelse borde vara en trovärdighetsfråga för varje politiker med ansvarskänsla.



ELIAS MELKI