REPLIK. Under många år har budgetar i obalans kunnat repareras med hjälp av det kommunala utjämningssystemet. Syftet har varit att upprätthålla en god nivå av kommunal service även i de områden som av olika anledningar haft mindre god ekonomisk bärkraft. Facit är dock nedslående. Systemet främjar inte initiativ till att förbättra sysselsättningen och skattekraften, eftersom nästan hela resultatet skyfflas in i omfördelningssystemet.
Nu låter regeringen Löfven meddela att utjämningssystemet ska viktas om så att glesbygden får ökad del av potten, vilket i praktiken innebär att huvudstadsområdet tvingas betala in ytterligare 1,6 miljarder per år. Förslaget har kritiserats av Sveriges kommuner och landsting (SKL), vars ordförande Anders Knape (M) menar att utredningen inte tar hänsyn till ”hur den moderna människan lever” (Expressen 26/8). Samtidigt som Knape menar att det är för mycket lappande och lagande av ett gammalt, allt mer oöverskådligt system, tycks hans lösning vara att ”se över” saker och ting utan att ange en tydlig riktning, samt att öka statsbidragen.
Därför fungerar inte utjämningen
Från andra håll applåderas regeringsförslaget; såväl av regeringens stödpartier som den svaga oppositionen. Stig Bertilsson (M), kommunalråd i Bengtsfors, säger till Expressen att ”det är obegripligt att rika, stora kommuner inte tagit en större del. Man får vara med och betala nu!”
Det finns inga guldreserver att hämta hos de kommuner som pekas ut som ”rika”.
Orsaken till kommunernas kris sägs vara allt ifrån en åldrande befolkning till klyftor i samhället, men låt oss kalla en spade för en spade. I själva verket är krisen till stor del en följd av att utjämningssystemet inte belönar tillväxtfrämjande politik på lokal nivå, och krisen har förstärkts av de enorma kostnader som följt av de senaste regeringarnas migrationslinje och misslyckade integrationspolitik. Indirekt leder även utjämningen till dåliga prioriteringar, långt bortom kärnuppgifterna. Mängder av kommuner ägnar sig inte längre bara åt skola, omsorg och infrastruktur, utan även åt drakfestivaler, skejtsamordnare och färgglada fontäner.
Stockholmsområdet är verkligen inget undantag när det gäller slöseri och felprioriteringar, men det är en grav missuppfattning att huvudstaden badar i pengar. Täby har tvingats till miljonbesparingar inom skolan och även i Danderyd ses nedskärningar och skattehöjningar. I Stockholms kommun har 20% av ansökningarna om vård- och omsorgsboende resulterat i avslag de senaste åren. Region Stockholm (f.d. landstinget) har rikskända problem med akutsjukvården där 20% av vårdplatserna måste hållas stängda. Två av de största akutsjukhusen hade ett sparbeting på 325 miljoner förra året. Det finns inga guldreserver att hämta hos de kommuner som pekas ut som ”rika”.
Minska utjämningspengarna
SKL säger att det behövs en helhetssyn och nya grepp, men landar ändå just i det lappande och lagande som de kritiserar. Vi anser att det kommunala utjämningssystemet behöver förändras radikalt och skalas ned till ett minimum. Samtidigt behöver vi se över vilka skattebaser och avgifter respektive politisk nivå ska förfoga över och vilka verksamheter som hör hemma på kommunal nivå. Medborgerlig samling förordar t ex att skolan åter ska bli en statlig angelägenhet och att landstingen ska avskaffas. Vi måste ta ett helhetsgrepp, i stället för att skyffla in mer pengar i ett allt osundare system.
S-politiken tar bort morötterna
Städer som Malmö, Göteborg och Eskilstuna skulle alla kunna bära sig själva ekonomiskt om de ges förutsättningar och även tillåts behålla mer av avkastningen av sina ansträngningar. Den socialdemokratiska fördelningspolitiken har effektivt raderat ut alla incitament till att förbättra den kommunala ekonomin genom tillväxt och sysselsättning, eftersom man direkt blir av med i stort sett hela vinsten. Utjämningssystemet blir ett hinder för det kommunala självstyret. Som vanligt var syftet gott men resultatet mindre lyckat.
Av Ilan Sadé
Partiledare Medborgerlig samling
Mikael Flink
Medlem Medborgerlig samling
