REPLIK. Johan Pehrson (L) och Lotta Edholm (L) har gått ut med rätt dramatiska skildringar av skolans digitalisering, senast i Expressen. Jag tycker att de gör dagens elever en stor otjänst med alarmistiska utspel, av huvudsakligen två skäl.
För det första finns det inget forskningsstöd för det rådande narrativet om den farliga skärmtiden, som är grundpremissen i utspelet.
Inte för att det saknas forskning. Det finns i själva verket en stor mängd studier som velat visa på skärmandets farlighet eller olämplighet i lärandesituationer.
Vid granskning framkommer dock att ingen av dessa lyckas visa annat än ytterst svaga samband, i nivå med att bära glasögon och att äta potatis.
Onödig och överdriven
Att det förhåller sig så hänger ihop med det faktum att skärmtid inte är en avgränsad aktivitet. Det går att göra bra och dåliga saker med skärmar, precis som med mycket annat.
När vi pratar om fenomen som vi har vant oss vid har vi utvecklat ett mer balanserat sätt att tänka. Vi kan diskutera individers förhållande till mat, arbete och fritid utan att hamna i förenklade resonemang.
När det handlar om relativt nya fenomen är det dock svårt att se sin egen oro som onödig och överdriven.
För alla som arbetar med samhällsfrågor, och kanske särskilt när dessa handlar om barn och unga, är det dock ett krav att agera rationellt och inte låta sina personliga känslor styra. När det kommer till skärmtid finns det som sagt forskning att basera sina ställningstaganden på, vilket gör det hela mycket lättare.
Inte farligt
Så till min andra invändning. Skolan kan inte utgöra ett separat spår i samhället där elevernas samtid är frånvarande. Digitaliseringen har gett oss nya verktyg för information och kunskapsutveckling, precis som alla tidigare informationsrevolutioner gjort.
Det är inte konstigt och det är inte farligt.
Undervisningen bedrivs fortfarande av högt utbildade och erfarna pedagoger som kan sitt yrke, det har digitaliseringen inte ändrat på. Att lärare och elever fått fler verktyg att arbeta med är en positiv utveckling och vi kan lita på att lärarna kan förvalta detta.
Digitaliseringen har, som ni nämner, fört med sig mycket negativt. Det är sådant som barn och unga måste få lära sig undvika.
Någon måste guida dem och lära dem navigera så att de kan ta del av det uppbyggliga samtidigt som de undviker det destruktiva.
Abdikerar från ansvar
Skolans utjämnande uppdrag är särskilt viktigt.
Att utveckla adekvat digital kompetens är en rättighet som varje barn har.
Det är hela samhällets ansvar att barn och unga utvecklar ett bra förhållningssätt till skärmar.
Skolan har ett ansvar för att ”barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden”, som skollagen föreskriver. Att utesluta samtida teknik från undervisningen är att abdikera från detta ansvar.
Att lyfta fram skärmtid som ett stort hot mot elevernas lärande riskerar också att flytta fokus från verkliga problem, som otillräckliga resurser, utanförskap och annat som vi faktiskt vet har negativ påverkan på barn och unga.
Oavsett hur vi ser på digitaliseringen vill vi alla att barn ska få en bra start i livet, en inspirerande och konstruktiv skolgång och rimlig förberedelse för livet efter skolan.
En del i det handlar oundvikligen om att lära sig hantera samtida teknik.
Av Elza Dunkels
docent i pedagogiskt arbete
Premium
Premium
Premium